Doften från eukalyptusträden spred sig över den vita muren

Video

Musik lockar fram minnen. Den här låten får mig att minnas mina barndomsår i Vietnam 1977-1979. Vi bodde på en camp i en liten by som heter Uong Bi. Mammas man jobbade med ett sjukhusbygge och mamma var min och min brors lärare. Vi var flera barn på campen. Det var skola vardagar mellan 8 -12 som gällde därefter lekte vi i poolen.
Eller så gick jag ned till mina vietnamesiska vänner, tre systrar som hette Nga, Tang och En. De bodde precis utanför campen i ett litet stenhus. Nu minns jag doften från eukalyptusträden, den röda sanden, vattenbufflarna som gick omkring fritt. Ofta låg barnen på bufflarnas rygg och läste sina läxor. Den lokala skolan låg mitt i byn, barnen hade skoluniform och jag kan fortfarande en del av den sång, en slags nationalsång, som barnen sjöng varje morgon. Det var systrarna som lärde mig den sången.

Den vita muren som omgärdade campen. Den där gången när en av vakterna som gick runt och vaktade campen om kvällen skällde ut mina vietnamesiska vänner. Vi hade ritat med kol på muren. Massor. Det blev jättefint tyckte vi, men det tyckte inte vakten. Kanske var det första gången jag upplevde att vi blev olika behandlade på grund av vår etnicitet och ställning. Jag var vit och rik. De var vietnameser och fattiga. Jag och min familj var där för att hjälpa dem. Räddare och offer. Min familj bodde innanför den vita muren. Systrarnas familj bodde utanför. Nga, Tang och En fick en utskällning men inte jag. Men eftersom jag förstod att det var fel stod jag upp för rättvisan och tog på mig min del skulden. Den där incidenten har jag aldrig glömt.

Året var 1978. Jag satt på mitt rum eller kanske i vardagsrummet och lyssnade på the Carpenter medan en geckoödla ilade förbi längs väggen. På en camp omgärdad av en vit mur i en liten by belägen mellan huvudstaden Hanoi och kuststaden Haiphong i Vietnam.
Kanske bestämde jag mig för att gå ut och leka med de andra barnen som bodde på campen. Eller så gick jag ned till systrarna, för de kunde aldrig komma in och hälsa på till mig. På barns vis fann vi vägarna naturligt. Möttes bortom språkbarrieärer och konstiga vuxenregler.

Vi gick på den röda sanden nedför slänten och förbi deras stenhus mot eukalyptusträden. Vi aktade oss ordentligt för ormar på stigarna medan vi bröt sockerrör längs vägen som vi tuggade på. Kanske sjöng vi.

Jag minns att den där underbara doften spred sig ännu mer kraftfullt över byn och campen efter de varma tropiska skyfallen.

Det var Evalisa Wallin som gav mig idén att posta en musikvideo på söndagar och skriva en text kopplad till musiken. Här är Evalisas blogg.

Detta är inlägg nr 22 av 100 i bloggutmaningen #Blogg100