Omedvetenhet kan söndra det samhälle vi håller kärt

Jag önskar att jag fick läsa en artikel under liknande rubrik i någon av de etablerade medierna. En journalistisk text som på djupet förklarar skillnaden mellan journalistik, opinionsbildning, propaganda, information, kommunikation och varför källkritik är så viktigt. Ord och förklaringsmodeller riktade till allmänheten, formulerat så enkelt som möjligt så att alla kan förstå.

Sociala medier och internet kräver en högre medvetenhet om just detta hos alla i samhället.

När vi som samhällsmedborgare inte förstår skillnaden mellan propaganda och journalistik blir texter vars syfte är ren propaganda till någon sorts objektiv sanning för många människor. Artiklar som sedan sprids i sociala medier med en aningslöshet som om de vore granskade utifrån en publicistisk och etisk bedömning. Men så är inte alltid fallet.

De flesta i Sverige är uppvuxna med ett kritiskt förhållningssätt till reklam och företagskommunikation och förstår skillnaden jämfört med journalistik.

Jag tror att vi som samhällsmedborgare har svårare att förstå skillnaden mellan journalistik och opinionsbildning eller journalistik och myndighetsinformation eller journalistik och ren propaganda osv.

Tidigare var mediahusen de största och i princip enda kanalerna som fanns för publicering. Där sker omfattande arbete med att göra publicistiska värderingar utifrån vår gemensamma värdegrund.
Idag i en digital värld publicerar alla sig själva i olika digitala kanaler och via sociala medier ute på nätet. Det handlar om individer som gör det som privatpersoner och professionellt samt olika typer av organisationer vilka har en mängd olika intressen och agendor. Allt blandas i cyberspace, inte sällan på Facebook vilket är i särklass det största digitala comunityt som finns i världen.

En lärare har möjlighet att blogga om sitt arbete och sprida det i sociala medier vilket kan skapa en positiv utveckling, detsamma gäller förstås en polis.
Olika politiska förespråkare och partier kan bygga sin kommunikation utan att fråga medierna först, kommuner och företag likaså.

Som jag ser det finns många möjligheter att utveckla demokratin och förankra mänskliga rättigheter genom att digitaliseringen möjliggör att vi som medborgare är mer delaktiga. Här finns också möjlighet till affärsutveckling.

Men vi behöver ha perspektiv och vara medvetna för att kunna ta ansvar på ett nytt sätt.

Vi behöver förstå det skifte vi befinner oss i, skillnaden mellan då och nu.
Att information i det digitala, på sociala medier och  internet generellt skiljer sig från det vi som medborgare tidigare i historien vant oss vid att konsumera via etablerad media.

I dag florerar lika mycket information som inte är journalistiskt granskad i en mängd olika kanaler på internet.

Journalistik är en kugge i demokratin.

Journalistik är en sorts tredje statsmakt som har att förhålla sig till den av folket framröstade makten. Granska och rapportera om stat, myndigheter, kommuner, företag, skolor, vårdinrättningar och medborgare.

För journalisten som jobbar i etablerade medier finns grundlagar och etiska riktlinjer att förhålla sig till, så som källskydd, opartiskhet, konsekvensneutralitet, allmänintresse osv. Ansvarig utgivare är ansvarig för att detta följs. Det görs noggranna bedömningar innan publicering.

Journalistiken är en sorts “watchdog” i förhållande till samhället utifrån de lagar vi har och den värdegrund vi bestämt. Detta så vi kan leva upp till det vi gemensamt röstat fram. Så vårt land inte blir korrupt utan fortsätter vara den demokrati med mänskliga rättigheter vi vill leva i.

Förut hade olika mediabolag ensamrätt på kommunikation till allmänheten. Så är det inte idag.

Den digitala utvecklingen har öppnat upp för ofantligt många möjligheter.

I och med den förändring den digitala utvecklingen för med sig behöver fler än journalister, politiker och kommunikatörer förstå hur stark påverkan ord och bild har på vår uppfattning om verkligheten och den värld vi lever i. Medborgare behöver kunna skilja på information och information.

Vi kommer att komma dit med tiden.

När nätet och sociala medier är en del av vardagen för alla blandas allt. Och då måste människor vara medvetna om att alla använder ord, bild och video för att kommunicera och att vi har OLIKA agendor.

Vi är medvetna om att det finns information som bygger och utvecklar och att det finns annan information som söndrar.

Därför dubbelkollar vi källor en extra gång. Vi gör var och en så gott vi kan medvetna bedömningar som inte bidrar till att söndra utan att bygga en värld där så många som bara möjligt får plats och mår bra. Utifrån alla människors lika värde.

Det finns en förståelse för att hur vi som individer agerar, det vi säger och delar på nätet faktiskt påverkar och gör skillnad.

Läste en intressant länk om att mörka en informationssoperation skriven av en Forskare inom informations- och cyberkrigföring. Hon konstaterar att sådant pågår i vårt land men problematiserar på ett intressant sätt varför det är viktigt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt när vi tar till oss information. Här är bloggtexten.

 

Ledarkanalen om ledarskap och sociala medier med Anne-Lie Lokko

Karin Lokko NinniI ett av våra första avsnitt i podcasten Ledarkanalen träffade vi Anne-Lie Lokko som jobbar som sociala medier strateg och föreläsare.

I mitt jobb möter jag olika företag och ledare med anledning av den digitaliseringsprocess som pågår i samhället just nu. Inte sällan träffar jag ledare i olika befattningar som inte riktigt har koll på effekten av digitalieringen och vilken transformativ tid vi lever i.

Sociala mediers påverkan på våra liv, både privat och ur ett företagsperspektiv påverkar så mycket och vänder i mångt och mycket upp och ned på tidigare processer, hur vi kommunicerar både externt och internt, omvärldsbevakar, bygger varumärke, tjänsteutvecklar, säljer och utvecklar affärsverksamheten..

I samtalet med Anne-Lie Lokko pratar vi om just vikten av att som ledare förstå och helst av allt vara aktiv i sociala medier. Hon berättar om de största hindren och fördelarna med att finnas på LinkedIn, Twitter, Facebook och Instagram som företagare. Här kan du höra samtalet.

Det här är post #91 i #Blogg100

 

Hur vi beter oss på nätet – barn gör inte som vi säger de gör som vi gör

För några dagar sedan blickade jag här i bloggen tillbaka på mitt twittrande. Inspirationen att göra det kom ur att jag följde de diskussioner som uppstod i sociala medier efter Åsa Romsons uttalande i Agendas partiledardebatt där hon jämförde flyktingkatastrofen i Medelhavet med Auschwitz.

Det blev till och från hätsk stämning i sociala medier och olika påståenden kändes mer och mer geggiga, hela flödet ang. detta kändes rätt ovärt. Jag konstaterade i den kvällens bloggpost att twitter är en alldeles för snäv arena för att verkligen reda ut det hela.

I dag skriver Mårten Schultz på Allehanda.se tänkvärda ord som går djupare än att själva plattformen för konversationen är för snäv. Han skriver om det undermåliga debattklimatet:

“Åsa Romsons uttalande förtjänar kritik, vilket det fick. Men i kölvattnet av partiledardebatten såg jag även något annat. Oförtjänt kritik, av ett slag som tycks mig allt vanligare.

I dag anses det inte tillräckligt att kritisera det som förtjänar kritik. Man måste därutöver inkompetensförklara hela människan som sagt eller gjort något dumt.”

Jag tycker att det är skönt att Mårten Schultz tar upp detta. För hur skall vi någonsin komma framåt i samhället och utvecklas om det debattklimat som tillåts vara håller sandlådenivå. Och på tal om sandlåda.

Jag tänker här på hur många oroar sig för haters och mobbing på nätet, hur vi försöker lära våra barn ett schysst beteende, inte minst i det digitala. Att lyssna på varandra, take turns, försöka sätta sig in i andra människors situation, inte mobbas och att försöka lösa konflikter genom att prata osv osv.

Då är det bra att komma ihåg att barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Läs hela Mårten Schultz artikel här.

Det här är post #78 i #Blogg100

Min dotter introducerade mig för Årets superkommunikatör

Vi har hängt med henne rätt länge nu. Hon sitter på köksbordet och delar med sig av tankar och experiment, eller så hänger hon med  in till badrummet. Min dotter ställer då datorn (det är där hon finns) på det lilla bordet framför toaletten (alltid lika vingligt) och sedan plockar hon fram allt mitt smink och sprider ut det över hela badrummet. Med hjälp av hennes instruktioner lär sig min dotter att sminka sig till en zombie. Jag får assistera.

Vi tittar på videon några sekunder sedan pausar vi. Jag hjälper till med att lägga en vit foundation, klistra på ögonfrans-lim på kinden varpå vi fäster rivet toalettpapper som ska fungera som uppfläkt hud. Och så sminkar vi med lila ögonskugga och häller hemmagjort blod i det upprivna, det ska vara svarta eye-liner, blåmärken och allt möjligt som gör att hon ser så läskig och zombie-lik ut som möjligt.

Hon i datorn är 13 år och kallar sig Misslisibell och har en egen Youtube-kanal. För ett par veckor sedan blev hon Årets superkommunikatör en topplista sammanställd av tidningen Resumé.

Jag fascineras så klart över hur min dotter inspireras av denna unga flicka. Jo, hon sprider positivitet omkring sig. Hon verkar äkta.

Hon får min dotter att hitta på saker, och då ska sägas att min dotter i sig själv är en kreativ, glad och påhittig tjej.

Sedan tänker jag på hur hennes föräldrar resonerar kring hennes medverkan på Youtube. Så ung, så många fans… i skrivande stund 262 146 st.
Jag antar att de fått tänka många varv runt detta och att balansgången inte är helt enkel.
Vad det verkar har hon en fin grund i sig själv. Jag upplever henne självklar, rolig och eftertänksam. Emellanåt tar hon upp orättvisor, som när människor är taskiga, retas och är avundssjuka osv. Det leder till att även jag och min dotter och son pratar om det hemma.
Jag förundras över kommunikationens vägar now a days och hur de leder till aktiviteter och samtal. Och hur de slår an en stämning.

Jag kan inte annat än att känna en värme inför hur barnen väljer vilka de följer och hur de kommunicerar med varandra. Det verkar spela roll vilken människosyn som bäraren av budskapen har. Det verkar ur mitt mikroperspektiv hemmavid som att barn dras till det som känns gott, roligt och varmt. Att det i sändare och mottagare finns ett samförstånd och en gemensam värdegrund.

Det här är post #16 i #Blogg100

I årets medverkan i Blogg100 har jag flera mål. Ett av dem är att få fler följare till min blogg (och att följa fler bloggar). Du får så klart jättegärna följa mig här!

Utmanade mig själv och skrev min första bloggpost på LinkedIn

Att blogga på LinkedIn var en utmaning för mig eftersom jag aldrig gjort det tidigare och för att det dessutom är relaterat till mitt jobb och yrkesliv. Det är enklare att skriva om vardagliga ting som handlar om mig och mina referenser rent allmänt.

Eftersom LinkedIn är mitt professionella nätverk krävdes det lite mer. Att jag samlade mina tankar kring det jag tyckte var viktigt att skriva om och verkligen tänkte igenom det från fler perspektiv.

Jag blev nöjd och framför allt var det kul att det blev en hel del kommentarer i kommentarsfältet.

Så det här betyder alltså att jag idag mästrade en av mina rädslor och gjorde något som kändes lite läskigt och som var nytt. Rädslor är till för att övervinnas eftersom de ofta håller en tillbaka.

Det är dessutom roligt att göra nytt, att utmana sig själv och ta kliv framåt i livet. Jag kommer aldrig låta mig nöjas med det jag redan vet och kan.

Jag kommer aldrig sluta lära mig saker. Nyfikenheten kommer vara min drivkraft tills jag inte finns på den här jorden längre. Det finns en lycka i det.

En av mina inspirationskällor till att skriva på just LinkedIn och att våga är Jackie Kothbauer. Hon har nyligen släppt en bok som heter Du, LinkedIn och karriären. Här är hennes LinkedInprofil.

Här är min bloggpost från LinkedIn idag om du vill läsa, den handlar om en puckel företag behöver komma över i digitaliseringsprocessen.

Det här är post #13 i #Blogg100

Nyheter varvat med musik – My morning routine

Varje morgon scrollar jag mina sociala medierflöden, lyssnar på P1Morgon och musik.

Det är någonstans på vägen till jobbet som jag växlar över till musik. Och jag söker då en låt som kick-startar min dag.

Jag kopplar upp mig mot världen. Nyhetsrapporteringen försätter mig i ett skärpt läge inför dagen. Det journalisterna bevakar ger mig en omvärldsbevakning och analyser från samhällets alla delar och en överblick kring vad som är på agendan.

Sedan musiken. Också en del av världen. Jag känner att jag behöver blandningen.

Jag behöver känna inspiration inför dagen. Återknyta till lusten att göra saker och möta människor. Lösa problem, tänka nytt och utveckla.

Det är en blandad kompott som strömmar in i mina öron om morgnarna. Ibland är det budskapet i låten, andra gånger texten.

I morse blev det av okänd anledning denna låt. I morgonens musikval är det rytmen och feelingen i låten som får mig på gott humör när jag åker genom Stockholm C och blickar ut mot ett vårligt Stockholm.

Kul att du tagit dig tid att läsa. I år är en av målsättningarna med min medverkan i Blogg100 att få fler följare till bloggen så du får så klart jättegärna följa.

Det här är post #12 i #Blogg100