I clearly remember the fragrance of the eucalyptus trees

Music brings out memories. This song reminds me of my childhood in Vietnam where I was living between the years 1977 and 1979. Me and my family was living at a camp in a small village called Uong Bi. During these years my mom’s husband was working for Sida and my mom was busy being me and my brother’s schoolteacher .

We were several children at the camp. The school was in our homes, in the living room, and we studied on weekdays between 08.00 and 12.00. In the afternoon we often played in and around the pool placed in the middle of the camp or I’d go visit my Vietnamese friends, three sisters named Nga, Tang and En.

The sisters and their family lived in a small house just outside the camp down the hill. The house was made of cement blocks which the family made by themselves. Once, when I was about to help them carry one of the stones they had made I dropped it and it broke. I felt very bad, but my friends parents were sweet and understood I was just a kid. Every now and again I was invited in to their house where they had a special little table in a corner of the livingroom decorated with flowers and incenses, and on the wall hung a photo of Ho Chi Minh.

The fragrance of the eucalyptus trees…
I carrie pictures in my head of the red sand (laterite) and of the water buffaloes walking around freely and of the children often lying on the animals back while doing their homework.
Their school was located in the middle of the village, the kids wore school uniforms and sometimes when we walked by we could hear them sing an anthem dedicated to Ho Chi Minh.
I can still sing parts of the song, that I learned of my friends.

The white wall that surrounded the camp.
The time when one of the guards who walked around the camp at night scolded my Vietnamese friends. I have never forgotten. A memory from a child perspective.

We had been drawing pictures of pretty girls with charcoal on the white wall! A lot of pictures. Our paintings were really nice, we thought. But the guard did not.

Perhaps this was the first time I experienced that we were treated differently. Regardless, it became very clear that night. I was white and rich. My friends were Vietnamese and poor. My family was in the country to help. Rescuer and victim. My family lived inside the white wall, the sisters’ and their family lived outside. Nga, Tang and En got scolded for drawing pictures with charcoal on the white wall, I did not.
I felt embarrassed.
I knew it was wrong, I stood up for my friends and took my part of the responsibility.
That incident I have never forgotten.

The year was 1978. I was sitting in my room or maybe in the living room and probably I was listening to The Carpenters, Grease or Lynn Anderson while a gecko lizard ran past along the wall. At a camp surrounded by a white wall in a small village situated between the capital Hanoi and the coastal city of Haiphong in Vietnam. I was eight years old.

Maybe I decided to go out and play with the other children who lived at the camp. Or I was about to go visit my friends outside the white wall down the hill. Cause they could never come visit me. But like children often do, we found our on ways to get to play together. Despite what was separating us.

I must say my mom inspired me and my brother in such a fine way. She has never been afraid of differences and I´m thankful for the fact that she during my childhood in such a natural way spoke about a constant human worth, regardless of were we come from, religion, sexual preferences or the color of our skinn.

Beyond the barriers of language and strange adult rules me and my Vietnamese firends played with each other down at the hillside surrounded by the red sand and water buffaloes. Sometimes we went past their houses as far as in to the forest of the eucalyptus trees.

We were very cautious in order not to get bitten by snakes along the trail. We broke the cane along the way to munch on and maybe we sang. Yes, we probably did.

And some days the tropical rain would fall. Millions of tiny warm drops of water.
Afterwords the fragrance of the eucalyptus trees would spread even more than usual. Along with the trails, past my friends house down the hill up and over the white wall into the camp. The scent remains in my memory as a part of my childhood.

This is post #19 in #Blogg100


 

 

 

Nyheter varvat med musik – My morning routine

Varje morgon scrollar jag mina sociala medierflöden, lyssnar på P1Morgon och musik.

Det är någonstans på vägen till jobbet som jag växlar över till musik. Och jag söker då en låt som kick-startar min dag.

Jag kopplar upp mig mot världen. Nyhetsrapporteringen försätter mig i ett skärpt läge inför dagen. Det journalisterna bevakar ger mig en omvärldsbevakning och analyser från samhällets alla delar och en överblick kring vad som är på agendan.

Sedan musiken. Också en del av världen. Jag känner att jag behöver blandningen.

Jag behöver känna inspiration inför dagen. Återknyta till lusten att göra saker och möta människor. Lösa problem, tänka nytt och utveckla.

Det är en blandad kompott som strömmar in i mina öron om morgnarna. Ibland är det budskapet i låten, andra gånger texten.

I morse blev det av okänd anledning denna låt. I morgonens musikval är det rytmen och feelingen i låten som får mig på gott humör när jag åker genom Stockholm C och blickar ut mot ett vårligt Stockholm.

Kul att du tagit dig tid att läsa. I år är en av målsättningarna med min medverkan i Blogg100 att få fler följare till bloggen så du får så klart jättegärna följa.

Det här är post #12 i #Blogg100

Bara för att det är svart i mörkret betyder det inte att där inte finns färg

Jag älskar texten på den här låten.

“I had a talk with the shadow and the light
fighting for me
they said put your tricks aside
and for once believe
How can I, I don’t,
I never did.
I don’t know how to
But when it’s not enough to fight for me
I’m gonna wanna live and fight for you

Just because it’s black in the dark
Doesn’t mean there’s no color
Just because it’s black in the dark
Doesn’t mean there’s no color.”

Colors, Laleh

Read more: http://artists.letssingit.com/laleh-lyrics-colors-9vwc65x#ixzz3TiSloXGn
LetsSingIt – Your favorite Music Community

Det här är post #7 i #Blogg100

Robin Williams visade oss vägen in till våra egna hjärtan

Tänker på Robin Williams. Läser tankar och ord kring hans genialitet, ljus och mörker.

En del säger att han skänkte så mycket till andra men att han inom sig uppenbarligen måste ha mått väldigt dåligt. Stundom levt i mörker.

Hur dåligt mådde han?
Så dåligt att han förmodligen till sist tog sitt liv.
Men hur ser referenserna för människor som mår dåligt ut?
Kan vi förstå hans perspektiv?

Jag tänker på hans ögon som nästan alltid glimrade, att han hade sådan enorm energi, utstrålning och ljus. Ett sådant unikt glitter fanns i hans blick.

Tänk om hans inre mörker motsvarade den breda massans förmåga till inre ljus.
I i ett svagt ögonblick väcks tanken…

Tänk om det var han som skänkte mer ljus och närvaro till oss än vi innan förmådde se…
Den typ av ljus och närvaro vi själva innerst inne alltid söker och längtar efter, som sådana som han kan hjälpa oss att hitta.

Tänker på att han fick oss gå djupare i oss själva, att han speglade upp visdom som viskar i våra egna själar.

Han fick oss att skratta, gråta, rysa och le.

Genom Robin Williams kunde vi komma i kontakt med vår egen passion och livslust.

Tack för din fina gåva till oss och till livet.
Vila i frid bland änglar i himlen och bland alla som älskar dig.
Må ljuset du bär få lysa oändligt.

“The monster is inside of me…”

Diskussionen kring Molly Sandéns nya video har i stora delar handlat om huruvida hon är tillräckligt tjock för att hennes avklädda kropp ska vara något att göra en grej av eller inte.

Vem bestämmer om någon är tjock eller smal?

Det paradoxala i den debatt som uppstått angående Molly Sandéns nya låt och video är att diskussionen i stora delar handlat om att just dissa henne och ifrågasätta hennes personliga upplevelse av att alltid ha känt sig fel. Det är ju precis det låten handlar om och det är ju det hon nu väljer att ta ett kliv ifrån genom att börja lyssna till sig själv.

Molly Sandén har berättat i intervjuer att hon alltid lyssnat till andra människors kritiska åsikter om henne både under sin skoltid och genom sitt artisteri. Tills nu.
En dag verkade hon ha fått nog av vikthån och ständiga påtryckningar att förändra det hon egentligen är.

Nu har hon använt sina erfarenheter, processat och skapat. Hon har vävt samman musik, text och bild till en sorts konst. Smashing konst i den meningen att det hela har ett djup och en närvaro i vår tid. Plötsligen flyter text och musik samman med verkligheten (läs den efterföljande debatten och hur många människor som låten och videon berört på olika sätt).

Det många kritiker tycks missat och som är den springande punkten och vattendelaren här är att låten berättar lika mycket om kampen och insikten om hennes egen inre röst. Som likt de yttre rösterna dragit ned henne och varit medskapare av ett freak.

Jag tror att först när man hör den där rösten inom sig själv, istället för att bara höra rösterna utanför, först då kan förändringar i självbild och självkänsla ske på riktigt. Det tycker jag de som kritiserat Molly, de som själva känt sig kränkta pga av hennes låt och video ska fundera på en sväng.

Moget, vackert och starkt av Molly Sandén.

Freak

Am I alone with the thoughts that I have?
I’m afraid that I’m scared of myself
Am I the only one to doubt who I am?
Wish I was someone else

Everytime I try to swim, it pulls me,
pulls me deeper down
Everytime I try to fly, it holds me,
holds me to the groud

It tells me I’m a freak,
drains me,
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me

Would be easier to fight someone else
than the war I fight within
It’s impossible to hide from yourself
Where do I begin?

Everytime I dare to dream it wakes me,
wakes me with a cry
Everytime I dare to love it hates me,
hates me ’til it dies

It tells me I’m a freak,
drains me,
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me

Screaming, laughing, the voice is inside my head
Freak, silent echo inside my head

Love me, can you even love at all
show me, show me what I ought to know
Mirror, mirror mirror on the wall
tell me, tell me that I’m beautiful

It tells me I’m a freak,
drains me,
the monster inside of me

Freak
drains me
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me

It tells me I’m a freak

Inte förrän vi börjar göra upp med monstret som skapats inom oss själva kan vi på riktigt förändra vår upplevelse av oss själva. Vem eller hur det skapas blir till sist egalt då det i slutändan bara är en själv som kan välja att sluta lyssna till de nedsättande och kränkande orden.