Tankar om det icke förlängda avtalet med Saudiarabien

Nyheten om att Sverige inte förlänger avtalet med Saudi fyller nyhetsflödet denna morgon.

Många tankar.

This is over my head.

Jag kan i dagsläget ringa om internationell försvars- och handelspolitik i förhållande till Mänskliga rättigheter, men frågan kom ofta upp till diskussion under utbildningsåren på Teologiska högskolan och programmet Mänskliga rättigheter (MR) och demokrati. Av naturliga skäl blir mitt perspektiv således ett MR-perspektiv.

Jag minns diskussionerna om olika staters inflytande i FN. Hur stater är suveräna även där, trots att dess syfte är att förena nationer. Under perioden för mina studier var kampen mot terrorn högst på agendan och MR fick ta ett steg tillbaka. Det är politik vad jag förstår, att olika ämnen och ställningstaganden väger tyngre än andra i olika perioder. På senare år har jag tyckt att kampen mot terror lagt sig lite till förmån för ett större fokus på mänskliga rättigheter.

Jag har upplevt att dessa mer och mer setts som en värdegrund och något att sträva efter och leva upp till, att perspektivet har fått mer plats och blivit mer verkligt i den offentliga debatten. Även om, eller på grund av att dess motsats existerar överallt på jorden i mer eller mindre extrem form.

För inte så länge sedan såg jag Birgitta Ohlsson (Fp) uppmana till att bryta avtalet med Saudi, eller inte förlänga det. Denna morgon delar hon sina positiva känslor inför beslutet att avsluta avtalet. På instagram postar hon en KU-anmälan hon gjorde mot avtalet redan 2005.

Författaren och journalisten Liza Marklund skrev nyligen en krönika i Expressen om handel vs. MR och Saudiarabien, om kvinnors rättigheter i synnerhet.  I artikeln drog hon paralleller med Sydafrika under Apartheid-åren och att påminde om att det där och då infördes sanktioner mot landet. Liza Marklund menar att det förtryck och den kränkning av kvinnor och kvinnors rättigheter som pågår i Saudiarabien  är att likställa med förtrycket under Apartheid. Läs artikeln.

Det finns fler som skrivit om detta. Men det här är en Blogg100 text som inte kan bli för lång pga tidsbrist.

I morse läser jag på DN:s webb att utrikesminister Margot Wahlström vägrades tala på Arabförbundets möte i Kairo i söndags trots att hon var inbjuden som hedersgäst. Länk till artikeln här.

Saxat ur artikeln:

“På DN:s fråga i vilken utsträckning Saudiarabiens agerande mot utrikesminister Wallström har inverkat på regeringens beslut, svarar Hultqvist att det inte påverkat alls.

– Det här har förberetts och beretts så grundligt som vi kunnat. Det som har hänt på Arabförbundet är inte kopplat till det här beslutet.”

Paradoxen i att hon är kvinna i sammanhanget.

Så vandrar mina tankar.

För att återknyta till MR perspektivet i förhållande till internationell handel.

Jag tror handel är en väg att lyfta både utvecklingsländer och diktaturer och på olika sätt hjälpa dem att se världen på att annat sätt och därmed utvecklas mot demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ett argument jag hört från de som är för ett fortsatt handelsavtal bland annat sa Leif Johansson, ordförande i Ericsson-koncernen i P1 Morgon att han trodde att handel vara en väg. Du kan höra intervjun här.

Det jag funderar på denna morgon är hur arbetet med mänskliga rättigheter i Saudiarabien har skett under den avtalsperioden som löpt de senaste tio åren och om den här handeln har lett till några förändringar gällande MR i Saudi?

Det är kväll nu och jag hörde nyss på nyheterna att Saudiarabien har kallat hem sin ambassadör.

Jo, jag tror det här är en stor sak. Sedan min utbildning i MR har jag accepterat och tänkt att MR kanske är en utopi.
Ska vi handla med stater som kränker Människor? Det är inte första gången frågan är på agendan. Ofta tycker jag att handeln har fått företräde, och ofta med argumentet att det är en väg att påverka och förändra.

Fast ibland måste man väl ändå bara markera och stå upp för Människors lika värde och rätt till sina liv?

Vid dagens slut, efter det att jag tittat på de sena nyheterna, förstår jag att hela den här grejen har blivit en världsnyhet.

Konstaterar att lilla Sverige valde Mänskliga rättigheter framför ett militärt handelsavtal med Saudiarabien.
Det är ju rätt tufft och vågat.

Hoppas nu också att fler stater vågar följa efter.

För några veckor sedan såg jag en facebooksida i mitt eget facebook- flöde tillägnad Saudiarabiska kvinnor.
I den tillhörande videon sågs Saudiska kvinnor kasta av sig sina slöjor. En känsla av frihet och styrka. Musiken till videon var “Let it go” från filmen Frost. Jag har sökt efter facebook-sidan och videon i kväll men kan inte hitta den.
Jag postar därför samma låt men en annan video till. (Vet ej om detta är original men fint sjunger hon) som avslut på den här bloggposten.

Med detta sagt, all respekt för den som vill bära slöja.

Men det borde vara varje människas rätt att välja själv.

Och de människor som är förtryckta, vars liv kränks i varje minut och inte har en chans att välja själva utan att bli dödad får lita till sina medmänniskor i andra länders hjälp.

Det här är post #11 i #Blogg100

 

Blankspot Projekt 1 dag kvar till mål. Hoppas du läser om projektet.

Den här posten är uppdaterad.

När jag går in och kollar Fundedbyme ser jag att det står att det är 2 dagar kvar. Kolla här.

Jag har aldrig tidigare suportat ett liknande projekt. Anledningarna som driver mig att suporta och nästan spamma mina flöden är flera. Jag ska coola ner men nu är det bara 1 dag kvar och initiativet är nästan i mål.

Blankspot är ett initiativ för utrikesjournalistik från platser ingen rapporterar ifrån. Det bygger på crowdfunding och tre av grundarna har jag följt under en längre tid; Brit Stakston, Martin Schibbye och Magdalena Gad. Samtliga har utan att jag visste att de tillsammans skulle starta det här, fångat mina öron och ögon om och om igen över tid. Deras närvaro i mina digitala flöden har både inspirerat och stärkt min tro att människor kan förändra.

Jag måste poängtera att jag inte talar om någon politisk färg här. Skulle jag göra det hade jag nog, utan att veta, gissat att färgerna spänner från höger till vänster. Men som sagt, det vet jag inte.

Det är alltså långt ifrån en partipolitisk ideologi som fångat mig till läsning utan ett engagemang och en hängivenhet för människan och hennes värde oavsett var hon befinner sig på jorden.

Så släpper dessa personer tillsammans med ett antal andra personer information om att de tar ett nytt grepp kring utlandsjournalistiken. Blankspots Centrala idé är bl.a att rapportera från platser där ingen annan rapporterar ifrån och skall finansieras genom crowdfunding. Läs mer om Blankspots 12 riktlinjer här.

Du och jag får vara med att förverkliga ett nytt journalistiskt grepp i en tid där journalistiken blöder men där nya möjligheter i och med teknologisk utveckling uppenbarar sig.

Mitt i denna förändring är riktigt är bra journalistik väldigt viktigt.

Låt mig få ge mina  referenser till varför det här engagerar så.

Jag tycker att demokrati och mänskliga rättigheter är den bästa värdegrunden jag hört talats om och stött på. Det finns mycket fint i religion men som styre av en stat tycker jag den sekulära modellen är bäst. Så även i jämförelse med diktatur.

Jag har haft lyckan att födas in i ett land med demokrati som värdegrund. Det är långt ifrån alla på jordens yta som har det. Jag har bott och rest på flera platser i världen där människor lever sina liv i korrupta stater, fängslas när de kritiserar och belyser maktmissbruk. Det är lätt att ta det vi har i den här delen av värden för givet. Men det är inget givet, en värdegrund som demokrati och yttrandefrihet levandegörs och byggs i realtid av människor och medborgare, av de politiker som väljs. Här har journalisten en oerhört viktig roll. Som sagt inget är konstant och journalistens roll är att granska och rapportera fel och missbruk för att det vi valt skall bli den verklighet vi lever i.

Mest drabbad av betydelsen av vilket statsskick som finns i ett land blev jag när jag läste boken “Flykten från läger 14” som handlar om en pojke som lyckas fly från ett Nordkoreanskt fängelse. Hela boken och beskrivningen av den diktatur som råder och den angivarkultur som byggts upp med skräck håller människor i schack. Detta förtydligade och på djupet stärkte mig i min förståelse för demokratins och yttrandefrihetens fundamentala  betydelse för att vi människor skall kunna utveckla ett värdigt och rikt liv. Enskilt och tillsammans. Jag har fler exempel men jag stannar här.

Jag tror så här. Att detta initiativ sker i Sverige beror ju på att det är demokrati här vi har en unik pressfrihet som går långt tillbaka. Något som journalister i de korrumperade och förtryckande staterna inte har upplevt. De kan inte själva göra de rapporter som Blankspot-teamet har som utgångspunkt att göra, just på grund av att människorna där ofta är förtryckta och pressen styrd. Opposition tystas och journalister och vanliga människor som försöker få till ett bättre samhälle slängs i fängelseoch/eller dödas.

Om vi hjälper Blankspot-journalisterna att starta igång en global journalistik så kommer det inte bara ge oss här hemma något att läsa, rapporter om vad som sker på platser ingen rapporterar ifrån. Det kommer ge mer ringar på vattnet tror jag. Om journalister finns på platser där människors röster inte hörs skickar det signaler till just dessa människor som tappat hoppet, om att det finns något annat, en annan värld och en annan värdegrund. Att det kanske finns hopp trots allt. Det kommer ge så mycket mer på så många plan.

Därför har jag under några dagar envisats med att dela och puff för Blankspot. Jag känner att när jag är med och stödjer är jag, även om jag inte själv åker iväg och rapporterar, också med i något större. En positiv kraft som kan skapa förändring och något gott för människor.

En kvinna sa en gång att det klokaste rådet hon fått var:

Ge bort det du vill ha kvar.

Ungefär så.

Det här är post #3 i #Blogg100

Hade #Blogg100 varit möjligt i Kina, Ryssland eller Sydafrika?  

Jag kan inte låta bli att se det här året som tredje gången gillt. Det här är min första bloggpost i utmaningen #Blogg100 2015.

V Läs mer om Blogg100 på initiativtagare Fredrik Wass egen blogg; Bisonblog.

 Anledningarna till att jag är med i år igen är flera, men kanske reflekterar jag mest över det faktum att initiativet uppstår i Sverige, vilket jag tror är långt ifrån en tillfällighet.

Jag har bott lite varstans på jorden och jag har svårt att se hur ett sånt här projekt hade varit möjligt i ex. Singapore där jag bott och där det de fakto är diktatur och de kulturella uttrycken väldigt styrda och tillrättalagda. Eller i Kina där jag varit flera gånger och har min släkt boendes. Inte en fri bloggkultur direkt. Sist jag var där, i Shanghai i höstas, låg Instagram nere med anledning av demonstrationerna i Hong Kong. Det är inte så att kineser inte vågar säga sin mening, fick jag veta när jag var där. Det pratas tydligen en hel del politik. Däremot har staten insett kraften i när folk kommer samman. Det vill man inte och då bryts tillgången till nätet.

Förstå kraften i sociala medier.

“Internet “på polska. Fick lära mig det igår av en hantverkare.

Inte heller i Ryssland kan jag föreställa mig att Blogg100 skulle kunna uppstå. Eller Sydafrika – det är för stort.

Sverige har rätt storlek och bra yttrandefrihet- lagstiftning och kultur som grund och ligger teknologiskt i framkant.

#Blogg100 är detta fjärde år fortfarande ett så coolt projekt. Läs mer om Fredrik Wass initiativ här!

Jag har varit med i #Blogg100 två gånger tidigare men inte orkat riktigt ända fram. Resan har ändå varit värt det, så länge som jag varit med. Jag har lärt känna massor av sköna och intressanta människor, lärt mig mer om både bloggkulturen i Sverige och om WordPress.  

Första året hade jag kärlek som tema, andra året var det att bygga upp en ny blogg vilken är den du läser i nu.

Efter avhoppet första året jag var med rapporterade jag istället som journalist om initiativet i Radio Västmanland. Du kan lyssna och läsa här.

I år jobbar jag på ett kommunikations- och teknologiföretag, Itera,  så det blir ingen rapport i radion. Men några av de kommande posterna kommer säkerligen handla om vad jag gör och vad som händer på jobbet och mycket annat.

Kul att du tagit dig tid att läsa. I år är en av målsättningarna att få fler följare till bloggen så du får jättegärna följa.

Det här är bloggpost #1 #Blogg100

Att reagera och agera efter terror är två olika saker

Jag lade märke till det efter terrorattentatet på Utöja. Hur norska statsministern och hela norska folket var samlade, lugna och beslutsamma. Orden gick rakt in, att ingen kommer rubba vår värdegrund. Det fundament som består av demokrati och yttrandefrihet – öppenhet. Men framför allt var det känslan jag noterade. Jag upplevde ett lugn och en trygghet som jag kände ödmjukhet inför.

Jag upplevde inget hat, ingen stridslystnad, inget öga för öga tand för tand.

För några veckor sedan såg jag det igen. Efter terrorattentaten i Paris.

Efter det fruktansvärda som skett framträdde, mitt i tragedin och sorgen, en annan sida av att vara människa. Något enastående, som journalister världen över vittnade om i sina rapporter.

Människor gick samman och i handling manifesterades mänsklighet, öppenhet och tillit. Jag tycker det kan kallas kärlek.

Det goda i människan var och är levande.

Vi har alltid ett val när vi bemöter det destruktiva.

Jag glömmer aldrig när jag såg och hörde George W Bushs uttalanden efter den 11 September. “We are going to hunt them down and smoke them out” var de ungefärliga orden han använde i sina uttalanden i media.

Jag kände hur rädslan tog över. Jag säger ingenting om att man inte får vara rädd. Rädsla är en viktig indikator rent biologiskt.

Men att agera på rädslan är en annan sak.

Bush använde rädslan, hos sig själv och hos folket. Den blev som jag upplevde det i stora delar den grundläggande drivkraften i kriget mot terrorismen, som påverka opinionen och politiska beslut.

När en statschef väljer att svara terrorn med rädsla och terror istället för med det som är hotat, den fria världen som bygger på tillit, hamnar man i ett sorts moment 22.

Igår dominerades nyheterna av terrorattentatet i Köpenhamn.
Jag ser den danska statsministern på TV, hon är djupt allvarsam och samlad.
Jag ser vår svenska stadsminister, han säger att han är arg, men han är ändå lugn och samlad.

Jag följer rapporterna. Noterar lugnet.

Att inte sänka sig till terrorismens nivå.

Skillnaden mellan att elda på rädslan och hatet jämfört med att hålla fast vid övertygelsen om öppenhet, yttrandefrihet och demokrat. Att utgå från det som bygger på tillit trots att detsamma är under attack, är den stora utmaningen

Men en nog så viktig utmaning att förstå och klara av för att det vi önskar skall bestå och fortsätta växa.

Förlorar vi vår medmänsklighet är resten inte mycket värt

Det finns en anledning till att FN bildades, och under ordförandeskap av Eleanor Roosevelt skapades den Allmänna förklaringen om De mänskliga rättigheterna. Anledningen var att det fruktansvärda som hade skett, förintelsen av miljontals människor baserad på etnisitet, religion och ursprung under andra världskriget inte skulle upprepas igen. Det var ett vansinnesdåd, en vansinnesideologi som inte skulle få fäste igen. Någonsin.

Våra förfäder förstod genom sina fruktansvärda erfarenheter att mänskligheten, de kulturer och samhällen vi skapar tillsammans, ska vila på en human värdegrund där alla människor är lika värda.

Sverige har ratificerat de mänskliga rättigheterna. Det grundläggande när man signat överrenskommelsen är att staten ser alla människor som lika värda. Det handlar om en värdegrund för människovärde. Staten har en skyldighet att delge sina medborgare denna information, vad de mänskliga rättigheterna handlar om.

Ändå har jag flera gånger senaste tiden varit med om olustiga saker i min vardag som får mig bekymrad.

Jo, jag vet att det blåser rasistiska vindar över Europa, ändå känns det ruskigt när det börjar uppenbara sig och krypa nära i min vardag. Jag talar inte om en incident, utan flera.

Jag tror det är nödvändig att åter börja tala om vad De mänskliga rättigheterna faktiskt handlar om.

Vi måste förstå dem på djupet.

Här nedan är bara två exempel av det jag upplevt senaste åren, exempel bara från de senaste fem dagarna.

I slutet av förra veckan satt jag på bussen på väg till jobbet när en kvinna med hög röst börjar skrika att hon inte skulle gå av förens busschauffören hade bett om ursäkt.
I ögonvrån hade jag diffust sett att han puttade ut henne när hon skulle gå in genom dörrarna på mitten av bussen. (Där man alltså inte får gå in).
“Du puttar inte mig” sa kvinnan högt så alla i bussen hörde. Hon stod rakryggad kvar medan busschauffören, nu när alla tittade, istället liksom böjde sig över henne och uppmanade henne att gå ut.
Hon upprepade sina ord om och om igen tills två av oss bröt in och sa till honom att be henne om ursäkt.
Det gjorde han inte.
Kvinnans kompis som stod ute på gatan såg uppgiven ut och ropade på henne att de skulle gå. Hon envisades dock med att stå kvar en stund till och upprepade att hon ville ha en ursäkt och att hon inte accepterade att bli puttad. Plötsligen vek både kvinnan och busschauffören av åt var sitt håll.

Kvinnan såg ut att ha latinamerikanskt påbrå, hennes vän somaliskt. Utan att veta, undrade jag för mig själv om detta hade något med situationen att göra. Om de blev behandlade respektlöst för att de inte var ljusa och var blonda?

I dag sitter jag på T-banan när en tiggande kvinna kommer längs gången. Från andra hållet dyker det upp en annan kvinna och ställer sig och skriker på den tiggande kvinnan. Hon är aggressiv och skriker att hon ska ge sig av och gastar något om att hon själv inte får sälja Situation Stockholm.

En ung kvinna som sitter snett emot mig tar den tiggande kvinnan i försvar och försöker få tyst på den skrikande kvinnan, men hon låter sig inte hållas utan fortsätter sin attack. Då ryter jag högt och tydligt “Det inte är hennes fel att du inte får sälja Situation Stockholm! Sluta hotas.” Varpå den skrikande kvinnan vänder och går. Hon ropar att hon minsann inte hotat någon. “Jo, det gjorde du!”, ryter jag tillbaka.

Jag blir bara så trött! Och arg.

Jag ser sånt här i vardagen.

Jag blir perplex. Häpen.

Jag dyker verkligen inte in i konflikter bara för att. Båda de här incidenterna utspelade sig 2 meter respektive 30 centimeter ifrån mig. Precis där jag befann mig.

Det är så beklämmande att se dessa offentliga övergrepp, spott och spe att jag måste säga ifrån.
Det känns angeläget att inte låta dem passera som om det vore normalt.

Den tiggande kvinnan vände sig mot mig och kunde inte nog tacka mig och den andra unga kvinnan som satt snett emot för att vi sagt ifrån. Hon tog min hand om och om igen, tackade och kysste den. Jag tog hennes hand och pussade tillbaka.

Det är besvärligt med människors utsatthet när fattigdom i alla bemärkelser kryper tätt inpå och känslan av maktlöshet sänker sig som ett töcken över situationen. När det inte går att förtränga eller vifta bort. Det skaver som fasen inombords. Hos alla tror jag.
Men inte ett dugg blir bättre och hjälps av att odla den skavande känslan med förakt och hat. Inte nånting.

Och jag tror ingenting blir bättre av att vi sitter tysta och ser på när andra gör det. Det blir ett sorts tyst medgivande till det som sker.

Det är uppenbart att inte alla människor förmår förstå och agera utifrån allas lika världs, att de tar sig friheten att kränka andra människor, hota och bufflar på offentligt. Därför tror jag att vi som förstår innebörds av värdegrunden i mänskliga rättigheter  behöver ta ton som ett alternativ och visa vägen. Det behövs en annan kraft i sådana här situationer som talar ur respekt och för människors lika värde.

Nej, jag gör verkligen inte allt rätt och jag är långt ifrån felfri. Men detta har gnagt i mig eftersom jag ser det mer och mer i min vardag och undrar om det är fler som upplever en ökning av det här beteendet i vårt gemensamma offentliga rum, på gator och torg? Hur gör ni?

Om de mänskliga rättigheterna kan du läsa här.

Och här är en länkt till en annan text jag skrev precis innan Decemberövrenskommelsen: Mänskliga rättigheter är en sorts civiliserad värdegrund. 

Företags-gåva – kvinna i säng?

Det här inlägget är uppdaterat med ett tillägg av efterföljande kommentarer från min facebooksida som jag tycker är intressanta att även dela här eftersom de olika kommentarerna ger olika infallsvinklar på text och bild i annonsen. Läs gärna det längst ner i blogginlägget.

I morse kom min chef till mig och sa; Ninni du som är i journalistvärlden, kolla det här!
Och så visade han mig det senaste reklam-utskicket från NewPort.

Julgåva

Vi häpnar på kontoret!

Jag jobbar på ett IT-företag, och sitter på ett kontor som domineras av män. Jag tror vi är ungefär 90% män och 10 % kvinnor.

Samtalet fortsätter i skrivande stund. Hur har företaget och reklambyrån tänkt?
Frågeställningarna går ungefär så här:

“Men herregud det är 2014!”

“Det står på svenska, ja, det är svensk reklam”

“Det ser väldigt skönt ut det där lakan-setet”

“Undrar hur de tänkte på marknadskontoret”

“Det kan inte jobba så många tjejer på den marknadsavdelningen”

“En sådan där julgåva skulle man ha i byrålådan och plocka fram” (Obs! Ironiskt sagt)

“Är det egyptisk bomull tro?” (Underförstått, vem fokuserar på lakanen?)

Ja vad ska man säga?

Jag skriver om det här i bloggen och delar den av två anledningar. Dels för att belysa själva reklamen hur unken den är, men även för att jag blev glad att min chef reagerade.

Uppdatering här