Mitt jobb som delfinsimmare – en dröm blev verklighet

När jag var 28 år bodde jag i Key West i Florida och jobbade på en båt som tog ut turister att simma med vilda delfiner. Det var en dröm som blev verklighet. Männen som drev delfin-båten var marinbiologer och hade hängt med och lärt känna en flock under en tioårsperiod.

De kunde skilja individerna åt, visste hur gamla de var, om de väntade barn och kände till deras olika personligheter. Delfinerna visste också vilka dom var, både människorna och båten. Det var nämligen så att det inte var vilken båt som helst som kunde närma sig flocken. Vattnet är delfinens element och vill de inte vara med drar de iväg snabbare än blixten, ut till havs. Men den här båten och människorna som alltid fanns på den tycktes delfinflocken känna tillit till, förmodligen för att relationen hade byggts upp över tid och byggde på kunskap och respekt.

Jag lärde mig en hel del om delfiner under den här tiden, både från marinbiologerna men även genom att jag själv umgicks med dem. Min roll på båten var att hjälpa gästerna på med simfötter och cyklop och sedan guida dem in i vattnet, visa hur man skulle närma sig delfinerna.
De var mest förtjusta i barn, som nummer två kom gravida kvinnor. Barn var förmodligen öppnast och rörde sig lättast och mjukast i vattnet, gravida kvinnor var, antog man intressanta eftersom delfinerna kan känna, eller se med sin ekolokalisering fostret inne i kvinnans mage.

När de hade fått nyfödda bebisar ville de inte att vi människor skulle gå i vattnet över huvudtaget men de kom ändå så nära att vi kunde hälsa på dem från båten. För människor som aldrig sett en delfin var även en sådan interaktion magisk även om de aldrig fick komma i vattnet. När det var nog lade sig ledardelfinen på rygg och slog med stjärtfenan hårt på vatten ytan, som en markering att nu ville de vara ifred. Vid ett tillfälle blev han väldigt irriterad, tog sats och hoppade rakt över båten, precis ovanför våra huvuden. Det var nog enda gången jag sett en delfin irriterad. Vi blev rätt spaka och det var ingen tvekan om att det var dags att lämna dem ifred.

Det var inte alltid vi hittade dem. Vi kunde åka runt i timmar och leta, speja över vattenytan bort mot horisonten. Vi letade efter ryggfenor som var förvillande lika vågorna från långt håll. Böljande vågor som rytmiskt poppade upp i fjärran, eller var det kanske en ryggfena på en delfin som guppade upp och ned? Efter ett tag blev man rätt duktig på att se skillnaden ändå. Speciellt när delfinen valde att göra ett krumsprång högt upp i luften. Då visste vi vart vi skulle styra kosan.

De dagar vi hade turen på vår sida och hittade delfinerna var de nästan alltid lekfulla och sällskapliga. Jag blev speciellt kompis med Orion som var fyra år och fortfarande en ung delfin, nyfiken och lekfull. Jag hade flera nära och speciella möten med honom i och under vattnet. Vi simmade bredvid varandra långa stunder, om och runt, under och över och vi såg in i varandras i ögonen. När jag vinkade till honom vinkade han tillbaka med ena fenan – det var speciellt. Men ögonkontakten är det som stannat kvar.

Det är något väldigt speciellt att se in i en delfins ögon. Blicken är djup, närvarande och utstrålar intelligens. Det är mäktigt. De är stora och det är inte svårt att känna sig ödmjuk inför deras närvaro. Och faktiskt är det så som många säger, att det är något kärleksfullt över mötet med en delfin och det framkallar en lekfullhet i kroppen och sinnet. Det bara är så, man blir glad. I alla fall så blir jag det och vad jag minns, varenda annan människa som var med på båten.

Orion blev också den sista delfinen jag simmade med på den sista turen jag var ute på. Då hade jag åkt ut med en helt annan båt, den lilla segelbåt jag under min vistelse i Key West också hade bott på. Det var ägaren till båten som hade sagt när jag hyrde den att det fick jag göra med villkoret att jag en dag skulle ta honom ut till delfinerna. Jag skulle strax åka hem till Sverige och han hade puffat på mig och menat att nu var det dags att åka ut någon dag. Jag var lite kluven, jag visste ju inte om jag skulle hitta ut till delfinerna. Jag hade ju inte koll på exakt vilken väg kaptenen brukade ta, bara på ett ungefär. Men så en dag bestämde vi att nu testare vi. Det var så klart en het och vindstilla dag och det tog lång tid att komma ut till platsen jag chansade på att flocken skulle befinna sig.

Först var det inte en enda delfin i sikte men så testade jag att knacka på bogen på båten, i otakt skulle man knacka var det någon som hade sagt till mig. Jag ligger längst fram i fören i gassande sol på en segelbåt som guppar väldigt lite, motorn var avstängd.

Så kommer en delfin och jag ser direkt på ryggfenan att det är Orion. Det var så man vi kände igen delfinerna, genom ryggfenan, alla delfiner hade olika ryggfenor, Orion hade ett litet O på sin. Jag blev förbluffad över att det var just han. Kunde han känna av mig där ute till havs? Funkade det att knacka i otakt på bogen? Det lät ju inte klokt. Jag har ingen aning men det var han som kom. Jag gled ner i vattnet och vi simmade lite tillsammans innan han försvann.
Det var sista gången vi sågs.

Jag var ca 24 år när drömmen om att få simma med en delfin väcktes inom mig. Några år senare tog jag sikte på drömmen och reste i väg. Först letade jag efter dem i Costa Rica men hittade inga. Där fick jag tips om att åka till Key West för där skulle det finnas massor. Sagt och gjort, jag åkte dit. Målet var att få simma med en delfin. Det blev istället jobb på en båt där jag fick lära känna en hel flock. Den här upplevelsen betydde och har sedan dess betytt mycket för mig. Dels bekräftade hela upplevelsen av att vara med delfiner och leka med dem att de verkligen är fantastiska djur, att en sorts magi infinner sig i dess närvaro. Men det gav mig något mer och det var en erfarenhet av att en dröm som till en början verkar vara just bara en dröm, nästan omöjlig att förverkliga, faktiskt går att göra till verklighet.   Den här videon hittade jag i kväll på Youtube och den är alltså inte filmad av mig, men den är väldigt fin. 

Det här är post #32 i #Blogg100

Doften från eukalyptusträden spred sig över den vita muren

Video

Musik lockar fram minnen. Den här låten får mig att minnas mina barndomsår i Vietnam 1977-1979. Vi bodde på en camp i en liten by som heter Uong Bi. Mammas man jobbade med ett sjukhusbygge och mamma var min och min brors lärare. Vi var flera barn på campen. Det var skola vardagar mellan 8 -12 som gällde därefter lekte vi i poolen.
Eller så gick jag ned till mina vietnamesiska vänner, tre systrar som hette Nga, Tang och En. De bodde precis utanför campen i ett litet stenhus. Nu minns jag doften från eukalyptusträden, den röda sanden, vattenbufflarna som gick omkring fritt. Ofta låg barnen på bufflarnas rygg och läste sina läxor. Den lokala skolan låg mitt i byn, barnen hade skoluniform och jag kan fortfarande en del av den sång, en slags nationalsång, som barnen sjöng varje morgon. Det var systrarna som lärde mig den sången.

Den vita muren som omgärdade campen. Den där gången när en av vakterna som gick runt och vaktade campen om kvällen skällde ut mina vietnamesiska vänner. Vi hade ritat med kol på muren. Massor. Det blev jättefint tyckte vi, men det tyckte inte vakten. Kanske var det första gången jag upplevde att vi blev olika behandlade på grund av vår etnicitet och ställning. Jag var vit och rik. De var vietnameser och fattiga. Jag och min familj var där för att hjälpa dem. Räddare och offer. Min familj bodde innanför den vita muren. Systrarnas familj bodde utanför. Nga, Tang och En fick en utskällning men inte jag. Men eftersom jag förstod att det var fel stod jag upp för rättvisan och tog på mig min del skulden. Den där incidenten har jag aldrig glömt.

Året var 1978. Jag satt på mitt rum eller kanske i vardagsrummet och lyssnade på the Carpenter medan en geckoödla ilade förbi längs väggen. På en camp omgärdad av en vit mur i en liten by belägen mellan huvudstaden Hanoi och kuststaden Haiphong i Vietnam.
Kanske bestämde jag mig för att gå ut och leka med de andra barnen som bodde på campen. Eller så gick jag ned till systrarna, för de kunde aldrig komma in och hälsa på till mig. På barns vis fann vi vägarna naturligt. Möttes bortom språkbarrieärer och konstiga vuxenregler.

Vi gick på den röda sanden nedför slänten och förbi deras stenhus mot eukalyptusträden. Vi aktade oss ordentligt för ormar på stigarna medan vi bröt sockerrör längs vägen som vi tuggade på. Kanske sjöng vi.

Jag minns att den där underbara doften spred sig ännu mer kraftfullt över byn och campen efter de varma tropiska skyfallen.

Det var Evalisa Wallin som gav mig idén att posta en musikvideo på söndagar och skriva en text kopplad till musiken. Här är Evalisas blogg.

Detta är inlägg nr 22 av 100 i bloggutmaningen #Blogg100