Mänskliga Rättigheter i fokus i P1s God morgon, världen!

I dag inspireras jag av söndagens Godmorgon, världen! i P1 eftersom en hel del tid i programmet ägnades åt våra mänskliga rättigheter.

Jag har pluggat mänskliga rättigheter & demokrati och var klar med mina studier vid THS 2008. Drygt ett år därpå gjorde jag mitt examensarbete vid IHRs Marknadskommunikations- program, för Barnombudsmannen.

Barnens rättigheter är en egen konvention inom de mänskliga rättigheterna och behöver ständigt kommuniceras och integreras, precis som alla andra rättigheter. Det här är levande dokument som aldrig kan tas för givna. Uppdraget hos Barnombudsmannen var att få till en ny typ av kommunikation kring den rapport i bokform som ges ut varje år.

Vårt arbete landade i att digitalisera årsrapporten, bland annat genom att ta boken till nätet och få Barnombudsmannen att börja twittra. Vi föreslog flera olika delar i vårt arbete men det som känns himla bra är att han faktiskt började twittra, och fortfarande gör det. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och hans twitterkontot hittar du här.

Vi hade många samtal med dåvarande kommunikationschef om utmaningarna i att integrera de mänskliga rättigheterna i samhället och i medvetandet hos människor, hur svårt men viktigt det är för att levandegöra dem. Just den utmaningen har aldrig varit så tydligt för mig som när jag anlände Sydafrika ett par år efter apartheids fall år 2000.

https://pixabay.com/sv/jorden-globen-vatten-v%C3%A5g-havet-216833/

Jag anlände Johannesburg då en ny regering blivit vald, fått makten i landet och De mänskliga och folkens rättigheter antagits. Det var viktigt att också “folkens rättigheter” var inkluderade i deklarationen, vilket jag tycker är intressant och kanske vore en bra idé att göra även i västerlandets mänskliga rättigheter? Vi existerar ju trots allt både som kollektiv och individ på samma gång.

Hur som helst så slog det mig när jag kom till Sydafrika att trots att demokrati hade inrättats och mänskliga rättigheter antagits så var det fortfarande en lång väg kvar att gå tills människor skulle förstå sina rättigheter. Att integrera en nya värdegrund i en kultur tar tid. Strukturer lever vidare trots fina dokument och det av flera anledningar, inte minst ekonomiska.

Nåväl. Själva syftet med det arbete vi gjorde för Barnombudsmannen var att få de mänskliga rättigheterna och dess betydelse att sippra ut till medborgarna, göra dem än mer lättillgängliga. För en rättighet får som sagt ett reellt värde först när medborgaren i en stat får insikt om dem.

Mänskliga rättigheter åker upp och ner på världsagendan. I Godmorgon, världen! sades det att vi nu lever i en tid där de har försvagats på ett oroväckande sätt. Margot Wallström menar att det mest grundlägga i deklarationen om de mänskliga rättigheterna är hotat; Att vi alla är lika. Hans-Ingvar Roth, forskare inom mänskliga rättigheter säger i morgonens Godmorgon, världen! att varje artikel står under mycket stort hot i många av världens länder. Och att han känner en särskilt stor oro för att länder som man inte tidigare inte associerat med kränkningar av grundläggande frihetsprinciper nu finns i Europa och är medlemmar i EU. Men det finns också positiva strömningar. Hör morgonens program här.

Det här är post #6 i utmaningen #Blogg100 Som i år har temat yttrandefrihet. Jag bloggar i hundra dagar med en twist. Det betyder att mina uppdateringar kan ske här på Bloggen, Twitter, Instagram eller Facebook

Omedvetenhet kan söndra det samhälle vi håller kärt

Jag önskar att jag fick läsa en artikel under liknande rubrik i någon av de etablerade medierna. En journalistisk text som på djupet förklarar skillnaden mellan journalistik, opinionsbildning, propaganda, information, kommunikation och varför källkritik är så viktigt. Ord och förklaringsmodeller riktade till allmänheten, formulerat så enkelt som möjligt så att alla kan förstå.

Sociala medier och internet kräver en högre medvetenhet om just detta hos alla i samhället.

När vi som samhällsmedborgare inte förstår skillnaden mellan propaganda och journalistik blir texter vars syfte är ren propaganda till någon sorts objektiv sanning för många människor. Artiklar som sedan sprids i sociala medier med en aningslöshet som om de vore granskade utifrån en publicistisk och etisk bedömning. Men så är inte alltid fallet.

De flesta i Sverige är uppvuxna med ett kritiskt förhållningssätt till reklam och företagskommunikation och förstår skillnaden jämfört med journalistik.

Jag tror att vi som samhällsmedborgare har svårare att förstå skillnaden mellan journalistik och opinionsbildning eller journalistik och myndighetsinformation eller journalistik och ren propaganda osv.

Tidigare var mediahusen de största och i princip enda kanalerna som fanns för publicering. Där sker omfattande arbete med att göra publicistiska värderingar utifrån vår gemensamma värdegrund.
Idag i en digital värld publicerar alla sig själva i olika digitala kanaler och via sociala medier ute på nätet. Det handlar om individer som gör det som privatpersoner och professionellt samt olika typer av organisationer vilka har en mängd olika intressen och agendor. Allt blandas i cyberspace, inte sällan på Facebook vilket är i särklass det största digitala comunityt som finns i världen.

En lärare har möjlighet att blogga om sitt arbete och sprida det i sociala medier vilket kan skapa en positiv utveckling, detsamma gäller förstås en polis.
Olika politiska förespråkare och partier kan bygga sin kommunikation utan att fråga medierna först, kommuner och företag likaså.

Som jag ser det finns många möjligheter att utveckla demokratin och förankra mänskliga rättigheter genom att digitaliseringen möjliggör att vi som medborgare är mer delaktiga. Här finns också möjlighet till affärsutveckling.

Men vi behöver ha perspektiv och vara medvetna för att kunna ta ansvar på ett nytt sätt.

Vi behöver förstå det skifte vi befinner oss i, skillnaden mellan då och nu.
Att information i det digitala, på sociala medier och  internet generellt skiljer sig från det vi som medborgare tidigare i historien vant oss vid att konsumera via etablerad media.

I dag florerar lika mycket information som inte är journalistiskt granskad i en mängd olika kanaler på internet.

Journalistik är en kugge i demokratin.

Journalistik är en sorts tredje statsmakt som har att förhålla sig till den av folket framröstade makten. Granska och rapportera om stat, myndigheter, kommuner, företag, skolor, vårdinrättningar och medborgare.

För journalisten som jobbar i etablerade medier finns grundlagar och etiska riktlinjer att förhålla sig till, så som källskydd, opartiskhet, konsekvensneutralitet, allmänintresse osv. Ansvarig utgivare är ansvarig för att detta följs. Det görs noggranna bedömningar innan publicering.

Journalistiken är en sorts “watchdog” i förhållande till samhället utifrån de lagar vi har och den värdegrund vi bestämt. Detta så vi kan leva upp till det vi gemensamt röstat fram. Så vårt land inte blir korrupt utan fortsätter vara den demokrati med mänskliga rättigheter vi vill leva i.

Förut hade olika mediabolag ensamrätt på kommunikation till allmänheten. Så är det inte idag.

Den digitala utvecklingen har öppnat upp för ofantligt många möjligheter.

I och med den förändring den digitala utvecklingen för med sig behöver fler än journalister, politiker och kommunikatörer förstå hur stark påverkan ord och bild har på vår uppfattning om verkligheten och den värld vi lever i. Medborgare behöver kunna skilja på information och information.

Vi kommer att komma dit med tiden.

När nätet och sociala medier är en del av vardagen för alla blandas allt. Och då måste människor vara medvetna om att alla använder ord, bild och video för att kommunicera och att vi har OLIKA agendor.

Vi är medvetna om att det finns information som bygger och utvecklar och att det finns annan information som söndrar.

Därför dubbelkollar vi källor en extra gång. Vi gör var och en så gott vi kan medvetna bedömningar som inte bidrar till att söndra utan att bygga en värld där så många som bara möjligt får plats och mår bra. Utifrån alla människors lika värde.

Det finns en förståelse för att hur vi som individer agerar, det vi säger och delar på nätet faktiskt påverkar och gör skillnad.

Läste en intressant länk om att mörka en informationssoperation skriven av en Forskare inom informations- och cyberkrigföring. Hon konstaterar att sådant pågår i vårt land men problematiserar på ett intressant sätt varför det är viktigt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt när vi tar till oss information. Här är bloggtexten.

 

Would a troll make a heart? Internetdagarna

On Monday and Tuesday I attended Internetdagarna. As usual inspiring days about challenges, possibilities, development and trends on the internet.

KeynoteWhat happens when everyone gets internet?

A powerful question asked and explained by Keynote speaker Nnenna Nwakanma activist on the internet. She is convinced that the internet will benefit humanity if/and that all should have access. Right now this is a reality for only a third of the worlds population.

On Monday I listened to how they go about with the vision of getting Helsingborg city digitalised – Internet och staden. I have followed the process and work briefly via media and it has on and of been very debated and questioned.
The project is controversial in many ways which I have no time to dig deeper into right now right here. (I have asked Joakim Jardenberg, Head of internet in the City of Helsingborg to join us in ledarkanalen.se to explain more about their work in december). My short conclusion and view of what they are doing is that it´s not an easy job but that it´s very interesting. I do believe digitalization benefit the citizens and democracy through open data, possibilities for participation for all during dialog and transparency.

During the lectures a lot was said but what sticked with me the most was the hashtag they used and promoted #freewifihgb. Access to the internet for all citizens.

There is a dark side of the internet – the dark side of life

IMG_0577On tuesday I listened to lectures about communication and opinions in social media which was interesting in many ways. Opinioner och offenetligheter online.

The discussion was partly about threats and trolls and how we,  the press, journalists from traditional media companies and individuals in the whole of society needs to adopt a more critical approach to what we read and share in social media. How we all need to take a second opinion and think twice. Who is the messenger, why and what are the writers intention?

There is a dark side of the internet. Access for everyone to participate through various social media platforms brings in just everyone. Not only the ones we like to hang with. There are haters and there are propaganda from forces that violates human rights globaly that we need to bee aware of.

Code is a global language

Not to ignore these facts and not to diminishing the importance of being aware of destructive forces. There are other forces to. Sometimes I actually think that they at this point in time are stronger, but needs to bee highlighted more in traditional media. I think that just because of destructive intentions from various people, political parties, organisations and states that uses propaganda and fear based communication in a narrow way, we need to highlight its contrast more. I think it would be a good idea to use the negative forces as a trampoline of what we do not want in to what we do want. These forces will always bee there. I think it´s something build into humanity (fear and trust). It might be that the key is to not stay to long with distruction but instead move over to the opposite; innovation and development. Through what we don´t want we come to the realization of what we do want, kind of approach.


Kathryn Parsons
owned the stage as a key note speaker the second day with here smashing enthusiastic speech about code. Who does not want to learn the language of code after listening to her? You got to listen to her here Her speech evolves around the fact that we are right now living in a knowledge-revolution and that the digital era changes the way we do things and that code is a global language.

The power of the heart

isabellIn the midst of digitalization we are heading for something we have never seen before, experts are saying and rapports conclude. We have to dare to be brave and we have to be innovative. It will be a difficult and bumpy road, but mostly a thrilling journey if we set out a the vision of democracy and human rights, freedom of speech for more people all over the world. Make space for business to be social and valuebased, let global conversations to emerge and grow, and let an innovative mindset take place in all parts of society.

ninni löder

This, I feel is sophisticated integrated in and the sense of Internetdagarna

I take with me new inputs, thoughts and possibilities for collaboration. Standpoints, views and ideas from many different areas across society.

I must not forget to mention that the gift given to the key-note speakers were a clock, made by fourteen year old students in participation with Maker space. And finally. In the heart of the exhibition hall of Internetdagarna it was set up for everyone to make their own heart, with shining lights and everything.

 

I clearly remember the fragrance of the eucalyptus trees

Music brings out memories. This song reminds me of my childhood in Vietnam where I was living between the years 1977 and 1979. Me and my family was living at a camp in a small village called Uong Bi. During these years my mom’s husband was working for Sida and my mom was busy being me and my brother’s schoolteacher .

We were several children at the camp. The school was in our homes, in the living room, and we studied on weekdays between 08.00 and 12.00. In the afternoon we often played in and around the pool placed in the middle of the camp or I’d go visit my Vietnamese friends, three sisters named Nga, Tang and En.

The sisters and their family lived in a small house just outside the camp down the hill. The house was made of cement blocks which the family made by themselves. Once, when I was about to help them carry one of the stones they had made I dropped it and it broke. I felt very bad, but my friends parents were sweet and understood I was just a kid. Every now and again I was invited in to their house where they had a special little table in a corner of the livingroom decorated with flowers and incenses, and on the wall hung a photo of Ho Chi Minh.

The fragrance of the eucalyptus trees…
I carrie pictures in my head of the red sand (laterite) and of the water buffaloes walking around freely and of the children often lying on the animals back while doing their homework.
Their school was located in the middle of the village, the kids wore school uniforms and sometimes when we walked by we could hear them sing an anthem dedicated to Ho Chi Minh.
I can still sing parts of the song, that I learned of my friends.

The white wall that surrounded the camp.
The time when one of the guards who walked around the camp at night scolded my Vietnamese friends. I have never forgotten. A memory from a child perspective.

We had been drawing pictures of pretty girls with charcoal on the white wall! A lot of pictures. Our paintings were really nice, we thought. But the guard did not.

Perhaps this was the first time I experienced that we were treated differently. Regardless, it became very clear that night. I was white and rich. My friends were Vietnamese and poor. My family was in the country to help. Rescuer and victim. My family lived inside the white wall, the sisters’ and their family lived outside. Nga, Tang and En got scolded for drawing pictures with charcoal on the white wall, I did not.
I felt embarrassed.
I knew it was wrong, I stood up for my friends and took my part of the responsibility.
That incident I have never forgotten.

The year was 1978. I was sitting in my room or maybe in the living room and probably I was listening to The Carpenters, Grease or Lynn Anderson while a gecko lizard ran past along the wall. At a camp surrounded by a white wall in a small village situated between the capital Hanoi and the coastal city of Haiphong in Vietnam. I was eight years old.

Maybe I decided to go out and play with the other children who lived at the camp. Or I was about to go visit my friends outside the white wall down the hill. Cause they could never come visit me. But like children often do, we found our on ways to get to play together. Despite what was separating us.

I must say my mom inspired me and my brother in such a fine way. She has never been afraid of differences and I´m thankful for the fact that she during my childhood in such a natural way spoke about a constant human worth, regardless of were we come from, religion, sexual preferences or the color of our skinn.

Beyond the barriers of language and strange adult rules me and my Vietnamese firends played with each other down at the hillside surrounded by the red sand and water buffaloes. Sometimes we went past their houses as far as in to the forest of the eucalyptus trees.

We were very cautious in order not to get bitten by snakes along the trail. We broke the cane along the way to munch on and maybe we sang. Yes, we probably did.

And some days the tropical rain would fall. Millions of tiny warm drops of water.
Afterwords the fragrance of the eucalyptus trees would spread even more than usual. Along with the trails, past my friends house down the hill up and over the white wall into the camp. The scent remains in my memory as a part of my childhood.

This is post #19 in #Blogg100


 

 

 

Tankar om det icke förlängda avtalet med Saudiarabien

Nyheten om att Sverige inte förlänger avtalet med Saudi fyller nyhetsflödet denna morgon.

Många tankar.

This is over my head.

Jag kan i dagsläget ringa om internationell försvars- och handelspolitik i förhållande till Mänskliga rättigheter, men frågan kom ofta upp till diskussion under utbildningsåren på Teologiska högskolan och programmet Mänskliga rättigheter (MR) och demokrati. Av naturliga skäl blir mitt perspektiv således ett MR-perspektiv.

Jag minns diskussionerna om olika staters inflytande i FN. Hur stater är suveräna även där, trots att dess syfte är att förena nationer. Under perioden för mina studier var kampen mot terrorn högst på agendan och MR fick ta ett steg tillbaka. Det är politik vad jag förstår, att olika ämnen och ställningstaganden väger tyngre än andra i olika perioder. På senare år har jag tyckt att kampen mot terror lagt sig lite till förmån för ett större fokus på mänskliga rättigheter.

Jag har upplevt att dessa mer och mer setts som en värdegrund och något att sträva efter och leva upp till, att perspektivet har fått mer plats och blivit mer verkligt i den offentliga debatten. Även om, eller på grund av att dess motsats existerar överallt på jorden i mer eller mindre extrem form.

För inte så länge sedan såg jag Birgitta Ohlsson (Fp) uppmana till att bryta avtalet med Saudi, eller inte förlänga det. Denna morgon delar hon sina positiva känslor inför beslutet att avsluta avtalet. På instagram postar hon en KU-anmälan hon gjorde mot avtalet redan 2005.

Författaren och journalisten Liza Marklund skrev nyligen en krönika i Expressen om handel vs. MR och Saudiarabien, om kvinnors rättigheter i synnerhet.  I artikeln drog hon paralleller med Sydafrika under Apartheid-åren och att påminde om att det där och då infördes sanktioner mot landet. Liza Marklund menar att det förtryck och den kränkning av kvinnor och kvinnors rättigheter som pågår i Saudiarabien  är att likställa med förtrycket under Apartheid. Läs artikeln.

Det finns fler som skrivit om detta. Men det här är en Blogg100 text som inte kan bli för lång pga tidsbrist.

I morse läser jag på DN:s webb att utrikesminister Margot Wahlström vägrades tala på Arabförbundets möte i Kairo i söndags trots att hon var inbjuden som hedersgäst. Länk till artikeln här.

Saxat ur artikeln:

“På DN:s fråga i vilken utsträckning Saudiarabiens agerande mot utrikesminister Wallström har inverkat på regeringens beslut, svarar Hultqvist att det inte påverkat alls.

– Det här har förberetts och beretts så grundligt som vi kunnat. Det som har hänt på Arabförbundet är inte kopplat till det här beslutet.”

Paradoxen i att hon är kvinna i sammanhanget.

Så vandrar mina tankar.

För att återknyta till MR perspektivet i förhållande till internationell handel.

Jag tror handel är en väg att lyfta både utvecklingsländer och diktaturer och på olika sätt hjälpa dem att se världen på att annat sätt och därmed utvecklas mot demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ett argument jag hört från de som är för ett fortsatt handelsavtal bland annat sa Leif Johansson, ordförande i Ericsson-koncernen i P1 Morgon att han trodde att handel vara en väg. Du kan höra intervjun här.

Det jag funderar på denna morgon är hur arbetet med mänskliga rättigheter i Saudiarabien har skett under den avtalsperioden som löpt de senaste tio åren och om den här handeln har lett till några förändringar gällande MR i Saudi?

Det är kväll nu och jag hörde nyss på nyheterna att Saudiarabien har kallat hem sin ambassadör.

Jo, jag tror det här är en stor sak. Sedan min utbildning i MR har jag accepterat och tänkt att MR kanske är en utopi.
Ska vi handla med stater som kränker Människor? Det är inte första gången frågan är på agendan. Ofta tycker jag att handeln har fått företräde, och ofta med argumentet att det är en väg att påverka och förändra.

Fast ibland måste man väl ändå bara markera och stå upp för Människors lika värde och rätt till sina liv?

Vid dagens slut, efter det att jag tittat på de sena nyheterna, förstår jag att hela den här grejen har blivit en världsnyhet.

Konstaterar att lilla Sverige valde Mänskliga rättigheter framför ett militärt handelsavtal med Saudiarabien.
Det är ju rätt tufft och vågat.

Hoppas nu också att fler stater vågar följa efter.

För några veckor sedan såg jag en facebooksida i mitt eget facebook- flöde tillägnad Saudiarabiska kvinnor.
I den tillhörande videon sågs Saudiska kvinnor kasta av sig sina slöjor. En känsla av frihet och styrka. Musiken till videon var “Let it go” från filmen Frost. Jag har sökt efter facebook-sidan och videon i kväll men kan inte hitta den.
Jag postar därför samma låt men en annan video till. (Vet ej om detta är original men fint sjunger hon) som avslut på den här bloggposten.

Med detta sagt, all respekt för den som vill bära slöja.

Men det borde vara varje människas rätt att välja själv.

Och de människor som är förtryckta, vars liv kränks i varje minut och inte har en chans att välja själva utan att bli dödad får lita till sina medmänniskor i andra länders hjälp.

Det här är post #11 i #Blogg100

 

Blankspot Projekt 1 dag kvar till mål. Hoppas du läser om projektet.

Den här posten är uppdaterad.

När jag går in och kollar Fundedbyme ser jag att det står att det är 2 dagar kvar. Kolla här.

Jag har aldrig tidigare suportat ett liknande projekt. Anledningarna som driver mig att suporta och nästan spamma mina flöden är flera. Jag ska coola ner men nu är det bara 1 dag kvar och initiativet är nästan i mål.

Blankspot är ett initiativ för utrikesjournalistik från platser ingen rapporterar ifrån. Det bygger på crowdfunding och tre av grundarna har jag följt under en längre tid; Brit Stakston, Martin Schibbye och Magdalena Gad. Samtliga har utan att jag visste att de tillsammans skulle starta det här, fångat mina öron och ögon om och om igen över tid. Deras närvaro i mina digitala flöden har både inspirerat och stärkt min tro att människor kan förändra.

Jag måste poängtera att jag inte talar om någon politisk färg här. Skulle jag göra det hade jag nog, utan att veta, gissat att färgerna spänner från höger till vänster. Men som sagt, det vet jag inte.

Det är alltså långt ifrån en partipolitisk ideologi som fångat mig till läsning utan ett engagemang och en hängivenhet för människan och hennes värde oavsett var hon befinner sig på jorden.

Så släpper dessa personer tillsammans med ett antal andra personer information om att de tar ett nytt grepp kring utlandsjournalistiken. Blankspots Centrala idé är bl.a att rapportera från platser där ingen annan rapporterar ifrån och skall finansieras genom crowdfunding. Läs mer om Blankspots 12 riktlinjer här.

Du och jag får vara med att förverkliga ett nytt journalistiskt grepp i en tid där journalistiken blöder men där nya möjligheter i och med teknologisk utveckling uppenbarar sig.

Mitt i denna förändring är riktigt är bra journalistik väldigt viktigt.

Låt mig få ge mina  referenser till varför det här engagerar så.

Jag tycker att demokrati och mänskliga rättigheter är den bästa värdegrunden jag hört talats om och stött på. Det finns mycket fint i religion men som styre av en stat tycker jag den sekulära modellen är bäst. Så även i jämförelse med diktatur.

Jag har haft lyckan att födas in i ett land med demokrati som värdegrund. Det är långt ifrån alla på jordens yta som har det. Jag har bott och rest på flera platser i världen där människor lever sina liv i korrupta stater, fängslas när de kritiserar och belyser maktmissbruk. Det är lätt att ta det vi har i den här delen av värden för givet. Men det är inget givet, en värdegrund som demokrati och yttrandefrihet levandegörs och byggs i realtid av människor och medborgare, av de politiker som väljs. Här har journalisten en oerhört viktig roll. Som sagt inget är konstant och journalistens roll är att granska och rapportera fel och missbruk för att det vi valt skall bli den verklighet vi lever i.

Mest drabbad av betydelsen av vilket statsskick som finns i ett land blev jag när jag läste boken “Flykten från läger 14” som handlar om en pojke som lyckas fly från ett Nordkoreanskt fängelse. Hela boken och beskrivningen av den diktatur som råder och den angivarkultur som byggts upp med skräck håller människor i schack. Detta förtydligade och på djupet stärkte mig i min förståelse för demokratins och yttrandefrihetens fundamentala  betydelse för att vi människor skall kunna utveckla ett värdigt och rikt liv. Enskilt och tillsammans. Jag har fler exempel men jag stannar här.

Jag tror så här. Att detta initiativ sker i Sverige beror ju på att det är demokrati här vi har en unik pressfrihet som går långt tillbaka. Något som journalister i de korrumperade och förtryckande staterna inte har upplevt. De kan inte själva göra de rapporter som Blankspot-teamet har som utgångspunkt att göra, just på grund av att människorna där ofta är förtryckta och pressen styrd. Opposition tystas och journalister och vanliga människor som försöker få till ett bättre samhälle slängs i fängelseoch/eller dödas.

Om vi hjälper Blankspot-journalisterna att starta igång en global journalistik så kommer det inte bara ge oss här hemma något att läsa, rapporter om vad som sker på platser ingen rapporterar ifrån. Det kommer ge mer ringar på vattnet tror jag. Om journalister finns på platser där människors röster inte hörs skickar det signaler till just dessa människor som tappat hoppet, om att det finns något annat, en annan värld och en annan värdegrund. Att det kanske finns hopp trots allt. Det kommer ge så mycket mer på så många plan.

Därför har jag under några dagar envisats med att dela och puff för Blankspot. Jag känner att när jag är med och stödjer är jag, även om jag inte själv åker iväg och rapporterar, också med i något större. En positiv kraft som kan skapa förändring och något gott för människor.

En kvinna sa en gång att det klokaste rådet hon fått var:

Ge bort det du vill ha kvar.

Ungefär så.

Det här är post #3 i #Blogg100

Förlorar vi vår medmänsklighet är resten inte mycket värt

Det finns en anledning till att FN bildades, och under ordförandeskap av Eleanor Roosevelt skapades den Allmänna förklaringen om De mänskliga rättigheterna. Anledningen var att det fruktansvärda som hade skett, förintelsen av miljontals människor baserad på etnisitet, religion och ursprung under andra världskriget inte skulle upprepas igen. Det var ett vansinnesdåd, en vansinnesideologi som inte skulle få fäste igen. Någonsin.

Våra förfäder förstod genom sina fruktansvärda erfarenheter att mänskligheten, de kulturer och samhällen vi skapar tillsammans, ska vila på en human värdegrund där alla människor är lika värda.

Sverige har ratificerat de mänskliga rättigheterna. Det grundläggande när man signat överrenskommelsen är att staten ser alla människor som lika värda. Det handlar om en värdegrund för människovärde. Staten har en skyldighet att delge sina medborgare denna information, vad de mänskliga rättigheterna handlar om.

Ändå har jag flera gånger senaste tiden varit med om olustiga saker i min vardag som får mig bekymrad.

Jo, jag vet att det blåser rasistiska vindar över Europa, ändå känns det ruskigt när det börjar uppenbara sig och krypa nära i min vardag. Jag talar inte om en incident, utan flera.

Jag tror det är nödvändig att åter börja tala om vad De mänskliga rättigheterna faktiskt handlar om.

Vi måste förstå dem på djupet.

Här nedan är bara två exempel av det jag upplevt senaste åren, exempel bara från de senaste fem dagarna.

I slutet av förra veckan satt jag på bussen på väg till jobbet när en kvinna med hög röst börjar skrika att hon inte skulle gå av förens busschauffören hade bett om ursäkt.
I ögonvrån hade jag diffust sett att han puttade ut henne när hon skulle gå in genom dörrarna på mitten av bussen. (Där man alltså inte får gå in).
“Du puttar inte mig” sa kvinnan högt så alla i bussen hörde. Hon stod rakryggad kvar medan busschauffören, nu när alla tittade, istället liksom böjde sig över henne och uppmanade henne att gå ut.
Hon upprepade sina ord om och om igen tills två av oss bröt in och sa till honom att be henne om ursäkt.
Det gjorde han inte.
Kvinnans kompis som stod ute på gatan såg uppgiven ut och ropade på henne att de skulle gå. Hon envisades dock med att stå kvar en stund till och upprepade att hon ville ha en ursäkt och att hon inte accepterade att bli puttad. Plötsligen vek både kvinnan och busschauffören av åt var sitt håll.

Kvinnan såg ut att ha latinamerikanskt påbrå, hennes vän somaliskt. Utan att veta, undrade jag för mig själv om detta hade något med situationen att göra. Om de blev behandlade respektlöst för att de inte var ljusa och var blonda?

I dag sitter jag på T-banan när en tiggande kvinna kommer längs gången. Från andra hållet dyker det upp en annan kvinna och ställer sig och skriker på den tiggande kvinnan. Hon är aggressiv och skriker att hon ska ge sig av och gastar något om att hon själv inte får sälja Situation Stockholm.

En ung kvinna som sitter snett emot mig tar den tiggande kvinnan i försvar och försöker få tyst på den skrikande kvinnan, men hon låter sig inte hållas utan fortsätter sin attack. Då ryter jag högt och tydligt “Det inte är hennes fel att du inte får sälja Situation Stockholm! Sluta hotas.” Varpå den skrikande kvinnan vänder och går. Hon ropar att hon minsann inte hotat någon. “Jo, det gjorde du!”, ryter jag tillbaka.

Jag blir bara så trött! Och arg.

Jag ser sånt här i vardagen.

Jag blir perplex. Häpen.

Jag dyker verkligen inte in i konflikter bara för att. Båda de här incidenterna utspelade sig 2 meter respektive 30 centimeter ifrån mig. Precis där jag befann mig.

Det är så beklämmande att se dessa offentliga övergrepp, spott och spe att jag måste säga ifrån.
Det känns angeläget att inte låta dem passera som om det vore normalt.

Den tiggande kvinnan vände sig mot mig och kunde inte nog tacka mig och den andra unga kvinnan som satt snett emot för att vi sagt ifrån. Hon tog min hand om och om igen, tackade och kysste den. Jag tog hennes hand och pussade tillbaka.

Det är besvärligt med människors utsatthet när fattigdom i alla bemärkelser kryper tätt inpå och känslan av maktlöshet sänker sig som ett töcken över situationen. När det inte går att förtränga eller vifta bort. Det skaver som fasen inombords. Hos alla tror jag.
Men inte ett dugg blir bättre och hjälps av att odla den skavande känslan med förakt och hat. Inte nånting.

Och jag tror ingenting blir bättre av att vi sitter tysta och ser på när andra gör det. Det blir ett sorts tyst medgivande till det som sker.

Det är uppenbart att inte alla människor förmår förstå och agera utifrån allas lika världs, att de tar sig friheten att kränka andra människor, hota och bufflar på offentligt. Därför tror jag att vi som förstår innebörds av värdegrunden i mänskliga rättigheter  behöver ta ton som ett alternativ och visa vägen. Det behövs en annan kraft i sådana här situationer som talar ur respekt och för människors lika värde.

Nej, jag gör verkligen inte allt rätt och jag är långt ifrån felfri. Men detta har gnagt i mig eftersom jag ser det mer och mer i min vardag och undrar om det är fler som upplever en ökning av det här beteendet i vårt gemensamma offentliga rum, på gator och torg? Hur gör ni?

Om de mänskliga rättigheterna kan du läsa här.

Och här är en länkt till en annan text jag skrev precis innan Decemberövrenskommelsen: Mänskliga rättigheter är en sorts civiliserad värdegrund.