Föreläsning i det digitala ekolandskapet, sociala medier och personligt varumärke

Jag är i Växjö på Xllnc logistikcenter och ska föreläsa om det digitala ekosystemet, sociala medier och det personliga varumärket. För tre år sedan var jag otroligt nervös när jag skulle stå inför en massa människor och föreläsa. Jag hade ingen som helst rutin för det. Även om jag direktsänt radio för flera hundra tusen människor så är det något helt annat att stå fysiskt inför en grupp människor i samma rum.

Jag har gått på teatergymnasium och på Balettakademiens yrkesutbildning för show- och musikalartister så jag borde ha scenvana. Och det kanske jag har. Men det var ändå enormt nervöst. Men jag gjorde det ändå, och sedan dess har jag tränat, tränat, tränat.

Inför den här föreläsningen är jag så entusiastisk. Känner att jag längtar efter att få berätta om den värld jag känner till, trender och nyheter. Förhoppningen är att öppna dörrar till nya världar och nya sätt att se på saker och att även göra saker.

Jag tänker inte så mycket på min egen uppenbarelse längre, det där som var så nervöst förut. Att stå i hela sig själv framför andra. Jag är helt fokuserad på den information som jag ska vidarebefordra, och jag är också nyfiken på de som ska lyssna. Vad har de för förförståelse, vad har de för förväntningar och vad är det de kommer att ta med sig från dagen.

Vilar på #öjabyherrgård #växjö #Thexllncway

A post shared by Ninni Udén (@ninniu) on

Det här är post #37 i utmaningen #Blogg100 som i år har temat yttrandefrihet. Jag bloggar i hundra dagar med en twist. Det betyder att mina uppdateringar kan ske här på Bloggen, TwitterInstagram eller Facebook

Hur vi beter oss på nätet – barn gör inte som vi säger de gör som vi gör

För några dagar sedan blickade jag här i bloggen tillbaka på mitt twittrande. Inspirationen att göra det kom ur att jag följde de diskussioner som uppstod i sociala medier efter Åsa Romsons uttalande i Agendas partiledardebatt där hon jämförde flyktingkatastrofen i Medelhavet med Auschwitz.

Det blev till och från hätsk stämning i sociala medier och olika påståenden kändes mer och mer geggiga, hela flödet ang. detta kändes rätt ovärt. Jag konstaterade i den kvällens bloggpost att twitter är en alldeles för snäv arena för att verkligen reda ut det hela.

I dag skriver Mårten Schultz på Allehanda.se tänkvärda ord som går djupare än att själva plattformen för konversationen är för snäv. Han skriver om det undermåliga debattklimatet:

“Åsa Romsons uttalande förtjänar kritik, vilket det fick. Men i kölvattnet av partiledardebatten såg jag även något annat. Oförtjänt kritik, av ett slag som tycks mig allt vanligare.

I dag anses det inte tillräckligt att kritisera det som förtjänar kritik. Man måste därutöver inkompetensförklara hela människan som sagt eller gjort något dumt.”

Jag tycker att det är skönt att Mårten Schultz tar upp detta. För hur skall vi någonsin komma framåt i samhället och utvecklas om det debattklimat som tillåts vara håller sandlådenivå. Och på tal om sandlåda.

Jag tänker här på hur många oroar sig för haters och mobbing på nätet, hur vi försöker lära våra barn ett schysst beteende, inte minst i det digitala. Att lyssna på varandra, take turns, försöka sätta sig in i andra människors situation, inte mobbas och att försöka lösa konflikter genom att prata osv osv.

Då är det bra att komma ihåg att barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Läs hela Mårten Schultz artikel här.

Det här är post #78 i #Blogg100

Jag gör en podcast om Ledarskap

MicrofonKarin Ulfhielm frågade mig för nära tre år sedan om jag var intresserad av att göra en serie poddar om Ledarskap tillsammans med henne. Det lät ju jätteintressant. Karin har jobbat med HR och ledarskapsutveckling under lång tid där hon senaste åren specialiserat sig på feedback. Även jag har utbildningar på området även om jag inte på närmelsevis har den breda erfarenhet av organisationsutveckling och ledarskapscoaching som Karin har.

Det jag har med mig är en bra grund att utgå ifrån när jag i det här projektet går in med en kompetens kring kommunikation, journalistik och sociala medier. Det sistnämnda är för övrigt ett område som Karin själv är en fena på. Och vad gäller kommunikation rent allmänt något Karin på djupet förstår vikten av. Kommunikation är ju en av ledarskapets viktigaste delar.

Då, för tre år sedan pendlade jag till jobbet som programledare på Sveriges Radio i Västerås, fem dagar i veckan. Som ensamstående mamma varannan vecka och med det långa avståndet till jobbet fanns ingen som helst tid över för att dra igång någon podd.

En sak visste jag dock och det var att jag ville hänga med Karin och lära känna henne mer. Hon gav nämligen ett ypperligt sympatiskt och klokt intryck. Nu, tre år senare är jag glad för att jag lyssnade på den kloka rösten inom mig.

Karin är i mina ögon väldigt intelligent, klok, skarp och en genuint engagerad människa. Hon är både mänsklig och professionell och har förmågan att förena dessa egenskaper i möten och samtal. Dessutom är hon modig. Hon vågar sticka ut hakan och ta fajter när hon tycker något inte känns okej men alltid med en fin ton.

Vi delar nog inte åsikter i allt. Det är inget vi egentligen har pratat om inser jag i skrivande stund men det märks inte minst i det att vi inte alltid delar varandras inlägg och tankar i text och länkar som vi publicerar i sociala medier. I bland har jag noll koll på vad hon har för sig och jag misstänker att det samma gäller för henne. Det finns en frihet i det. Vi är två väldigt autonoma människor som tycker mycket om varandra. Vi brinner för utveckling i alla former, människans hjärna (här kommer alltid Karin med ny forskning som hon plockat upp. Är det inte spegelneuronerna i hjärnan hon läst och förklarar för mig så kan det handla en dynamik, retorik och projektion i en tråd på sociala medier), vi pratar sociala medier, människor och ledarskap – både det inre ledarskapet och det mer traditionella som vi ser på företag och organisationer. Och vi pratar om livet.

Den 8 maj lanserar vi Ledarkanalen – en serie poddar med ledare från olika företag och organisationer, verksamma inom olika områden.

Jag tackar bästa chefen Johan Bendz som välkomnar projektet och låter mig använda delar av min arbetstid till att göra de här poddarna. Min medverkan sker alltså delvis inom ramen för mitt arbete på Itera där jag är anställd. Poddarna kommer även att läggas upp på Cloudready.se när vi är klara med den webben, en satsning jag kommer att berätta mer om längre fram och då också varför ledarkanalen faller så väl in där.

Vi befinner oss i en föränderlig tid där det digitala landskapet förändrar sättet på vilket vi kommunicerar.

Gamla gränser flyttas, silos blir till nätverk, kontroll övergår i tillit. Våra intentioner blir viktigare och likaså vårt engagemang. Digitaliseringen och transparensen som kommer med den berör oss alla, både i det privata och yrkeslivet. När detta sker å är den inre ledaren, som jag vill tro bor i var och en av oss såväl som företags- och organisationsledaren betjänta av reflektion och inspiration. Så tänker i alla fall vi. Ledarkanalen är en podcast om ledarskap men den är också ett initiativ till samtal på längden och tvären, på arbetsplatsen och i sociala medier om man så vill. Eller så går det bra att bara lyssna.

Vilka utmaningar står en ledare inför som ska till att implementerar en aktivitets baserad arbetsplats? Vilka är de största hindren för ledare som vill förstå sociala medier? Varför behövs inte värdegrund när vi talar symmetri i samband med affärer och dess verksamhet? Detta och mer samtalar vi kring och söker svaren på i Ledarkanalen. Stay tuned!

Det här är post #40 i #Blogg100

Mitt jobb som delfinsimmare – en dröm blev verklighet

När jag var 28 år bodde jag i Key West i Florida och jobbade på en båt som tog ut turister att simma med vilda delfiner. Det var en dröm som blev verklighet. Männen som drev delfin-båten var marinbiologer och hade hängt med och lärt känna en flock under en tioårsperiod.

De kunde skilja individerna åt, visste hur gamla de var, om de väntade barn och kände till deras olika personligheter. Delfinerna visste också vilka dom var, både människorna och båten. Det var nämligen så att det inte var vilken båt som helst som kunde närma sig flocken. Vattnet är delfinens element och vill de inte vara med drar de iväg snabbare än blixten, ut till havs. Men den här båten och människorna som alltid fanns på den tycktes delfinflocken känna tillit till, förmodligen för att relationen hade byggts upp över tid och byggde på kunskap och respekt.

Jag lärde mig en hel del om delfiner under den här tiden, både från marinbiologerna men även genom att jag själv umgicks med dem. Min roll på båten var att hjälpa gästerna på med simfötter och cyklop och sedan guida dem in i vattnet, visa hur man skulle närma sig delfinerna.
De var mest förtjusta i barn, som nummer två kom gravida kvinnor. Barn var förmodligen öppnast och rörde sig lättast och mjukast i vattnet, gravida kvinnor var, antog man intressanta eftersom delfinerna kan känna, eller se med sin ekolokalisering fostret inne i kvinnans mage.

När de hade fått nyfödda bebisar ville de inte att vi människor skulle gå i vattnet över huvudtaget men de kom ändå så nära att vi kunde hälsa på dem från båten. För människor som aldrig sett en delfin var även en sådan interaktion magisk även om de aldrig fick komma i vattnet. När det var nog lade sig ledardelfinen på rygg och slog med stjärtfenan hårt på vatten ytan, som en markering att nu ville de vara ifred. Vid ett tillfälle blev han väldigt irriterad, tog sats och hoppade rakt över båten, precis ovanför våra huvuden. Det var nog enda gången jag sett en delfin irriterad. Vi blev rätt spaka och det var ingen tvekan om att det var dags att lämna dem ifred.

Det var inte alltid vi hittade dem. Vi kunde åka runt i timmar och leta, speja över vattenytan bort mot horisonten. Vi letade efter ryggfenor som var förvillande lika vågorna från långt håll. Böljande vågor som rytmiskt poppade upp i fjärran, eller var det kanske en ryggfena på en delfin som guppade upp och ned? Efter ett tag blev man rätt duktig på att se skillnaden ändå. Speciellt när delfinen valde att göra ett krumsprång högt upp i luften. Då visste vi vart vi skulle styra kosan.

De dagar vi hade turen på vår sida och hittade delfinerna var de nästan alltid lekfulla och sällskapliga. Jag blev speciellt kompis med Orion som var fyra år och fortfarande en ung delfin, nyfiken och lekfull. Jag hade flera nära och speciella möten med honom i och under vattnet. Vi simmade bredvid varandra långa stunder, om och runt, under och över och vi såg in i varandras i ögonen. När jag vinkade till honom vinkade han tillbaka med ena fenan – det var speciellt. Men ögonkontakten är det som stannat kvar.

Det är något väldigt speciellt att se in i en delfins ögon. Blicken är djup, närvarande och utstrålar intelligens. Det är mäktigt. De är stora och det är inte svårt att känna sig ödmjuk inför deras närvaro. Och faktiskt är det så som många säger, att det är något kärleksfullt över mötet med en delfin och det framkallar en lekfullhet i kroppen och sinnet. Det bara är så, man blir glad. I alla fall så blir jag det och vad jag minns, varenda annan människa som var med på båten.

Orion blev också den sista delfinen jag simmade med på den sista turen jag var ute på. Då hade jag åkt ut med en helt annan båt, den lilla segelbåt jag under min vistelse i Key West också hade bott på. Det var ägaren till båten som hade sagt när jag hyrde den att det fick jag göra med villkoret att jag en dag skulle ta honom ut till delfinerna. Jag skulle strax åka hem till Sverige och han hade puffat på mig och menat att nu var det dags att åka ut någon dag. Jag var lite kluven, jag visste ju inte om jag skulle hitta ut till delfinerna. Jag hade ju inte koll på exakt vilken väg kaptenen brukade ta, bara på ett ungefär. Men så en dag bestämde vi att nu testare vi. Det var så klart en het och vindstilla dag och det tog lång tid att komma ut till platsen jag chansade på att flocken skulle befinna sig.

Först var det inte en enda delfin i sikte men så testade jag att knacka på bogen på båten, i otakt skulle man knacka var det någon som hade sagt till mig. Jag ligger längst fram i fören i gassande sol på en segelbåt som guppar väldigt lite, motorn var avstängd.

Så kommer en delfin och jag ser direkt på ryggfenan att det är Orion. Det var så man vi kände igen delfinerna, genom ryggfenan, alla delfiner hade olika ryggfenor, Orion hade ett litet O på sin. Jag blev förbluffad över att det var just han. Kunde han känna av mig där ute till havs? Funkade det att knacka i otakt på bogen? Det lät ju inte klokt. Jag har ingen aning men det var han som kom. Jag gled ner i vattnet och vi simmade lite tillsammans innan han försvann.
Det var sista gången vi sågs.

Jag var ca 24 år när drömmen om att få simma med en delfin väcktes inom mig. Några år senare tog jag sikte på drömmen och reste i väg. Först letade jag efter dem i Costa Rica men hittade inga. Där fick jag tips om att åka till Key West för där skulle det finnas massor. Sagt och gjort, jag åkte dit. Målet var att få simma med en delfin. Det blev istället jobb på en båt där jag fick lära känna en hel flock. Den här upplevelsen betydde och har sedan dess betytt mycket för mig. Dels bekräftade hela upplevelsen av att vara med delfiner och leka med dem att de verkligen är fantastiska djur, att en sorts magi infinner sig i dess närvaro. Men det gav mig något mer och det var en erfarenhet av att en dröm som till en början verkar vara just bara en dröm, nästan omöjlig att förverkliga, faktiskt går att göra till verklighet.   Den här videon hittade jag i kväll på Youtube och den är alltså inte filmad av mig, men den är väldigt fin. 

Det här är post #32 i #Blogg100