Min dotter introducerade mig för Årets superkommunikatör

Vi har hängt med henne rätt länge nu. Hon sitter på köksbordet och delar med sig av tankar och experiment, eller så hänger hon med  in till badrummet. Min dotter ställer då datorn (det är där hon finns) på det lilla bordet framför toaletten (alltid lika vingligt) och sedan plockar hon fram allt mitt smink och sprider ut det över hela badrummet. Med hjälp av hennes instruktioner lär sig min dotter att sminka sig till en zombie. Jag får assistera.

Vi tittar på videon några sekunder sedan pausar vi. Jag hjälper till med att lägga en vit foundation, klistra på ögonfrans-lim på kinden varpå vi fäster rivet toalettpapper som ska fungera som uppfläkt hud. Och så sminkar vi med lila ögonskugga och häller hemmagjort blod i det upprivna, det ska vara svarta eye-liner, blåmärken och allt möjligt som gör att hon ser så läskig och zombie-lik ut som möjligt.

Hon i datorn är 13 år och kallar sig Misslisibell och har en egen Youtube-kanal. För ett par veckor sedan blev hon Årets superkommunikatör en topplista sammanställd av tidningen Resumé.

Jag fascineras så klart över hur min dotter inspireras av denna unga flicka. Jo, hon sprider positivitet omkring sig. Hon verkar äkta.

Hon får min dotter att hitta på saker, och då ska sägas att min dotter i sig själv är en kreativ, glad och påhittig tjej.

Sedan tänker jag på hur hennes föräldrar resonerar kring hennes medverkan på Youtube. Så ung, så många fans… i skrivande stund 262 146 st.
Jag antar att de fått tänka många varv runt detta och att balansgången inte är helt enkel.
Vad det verkar har hon en fin grund i sig själv. Jag upplever henne självklar, rolig och eftertänksam. Emellanåt tar hon upp orättvisor, som när människor är taskiga, retas och är avundssjuka osv. Det leder till att även jag och min dotter och son pratar om det hemma.
Jag förundras över kommunikationens vägar now a days och hur de leder till aktiviteter och samtal. Och hur de slår an en stämning.

Jag kan inte annat än att känna en värme inför hur barnen väljer vilka de följer och hur de kommunicerar med varandra. Det verkar spela roll vilken människosyn som bäraren av budskapen har. Det verkar ur mitt mikroperspektiv hemmavid som att barn dras till det som känns gott, roligt och varmt. Att det i sändare och mottagare finns ett samförstånd och en gemensam värdegrund.

Det här är post #16 i #Blogg100

I årets medverkan i Blogg100 har jag flera mål. Ett av dem är att få fler följare till min blogg (och att följa fler bloggar). Du får så klart jättegärna följa mig här!

I dag stoppade jag undan iPhone

Glass

I morse kom en väninna förbi och åt frukost med mig och barnen.

Vi kom att prata om användning av mobiltelefonen. Jag har känt mig lite stressad senaste veckorna vilket min väninna också uppmärksammade mig på och menade att det stundom är svårt att få kontakt med mig när jag om och om igen går till telefonen och kollar.

Jag fångas lätt av sociala medier och håller mig uppdaterad både här och där.

Ibland, när barnen är hos sin pappa, kan jag komma hem efter jobbet och gå med telefonen från rum till rum. Till och med in i duschen. Här om kvällen kunde jag inte slita mig från en video som handlade om hur hjärnan reagerar när det sista vi gör är att kolla telefonen och hur det påverkar sömn. Det var ganska sent och jag hade en del att göra. Jag hade sprungit och behövde duscha och tog därför med telefonen och satte den på en hylla så den inte blev blöt medan jag duschade. Det hör verkligen inte till vanligheterna, men jag gjorde det då och skrattade lite för mig själv.

Jag kunde känna igen mig i videon som du kan se här. Jag har lätt för att bli sittande till framåt midnatt och ibland strax därefter utan att märka att jag är trött.

När barnen var mindre kunde vi ha begränsningar vad gällde datorer och iPhones. Nu är de större, har fler kontakter via spel och annat vilket gör det svårare att hindra dem från att använda sina telefoner och datorn. Och det faktum att jag själv tycker om att vara uppkopplad gör det inte lättare.

Jag har dock tagit ett beslut att vi inte använder telefonen om morgnarna. På helgen inte innan klockan 09.00. Och inte en timme innan läggdags. Detta för att frigöra tid för samvaro som garanterat är här och nu, där vi är tillsammans. Givetvis finns där övrig tid där vi inte heller hänger över en skärm, men det kändes viktigt att komma på en struktur som barnen har lätt att följa och som gör att vi hinner mötas.

Det har gett resultat fort. Jag förklarade hur hjärnan reagerar om man sitter framför en skärm precis innan sömn och de förstod direkt. Istället har vi återgått till att läsa saga. I kväll satt vi länge efter middagen och pratade. Det åligger mig att lägga ifrån mig min egen iPhone om detta ska funka. Barn gör inte som man säger de gör som man gör. I know.

I övrigt har vi haft en underbar dag i solen.

Efter frukost tog vi en lång promenad i solen till en ny lekpark på andra sidan Danvikstull och så vidare till Hammarby Sjöstad. Därefter en båttur tillbaka till Södermalm och så köpte vi glass vid kajen.

Ja, jag har bestämt mig för att justera användandet av iPhone för egen del. För att stressa ned. Det handlar även om var jag är och med vem jag umgås med. Det varierar hur mycket iPhones tillåts och känns okej också mellan människor.

För egen del tycker jag både och funkar. Inte iPhone och mycket iPhone.
Både att tillåtas att umgås med iPhone och samtidigt vara närvarande har jag inga problem med så länge de jag umgås med är lika. Med människor som inte är lika aktiva blir det lätt fel. Jag förstår att jag då kan upplevas disträ och eventuellt ointresserad av det som pågår i rummet. Det vill jag inte. För de jag umgås med vill jag umgås med.

Jag kan personligen känna igen mig i båda situationerna. Och jag vill fortsätta att umgås på båda sätten i mitt liv.

Och oavsett, när jag inte umgås med någon har jag insett att jag vill justera tiden med iphone till förmån för annat. Jag längtar efter att faktiskt få ro att läsa mina böcker mer än korta stunder.

Så. Det här blir min post #15 i #Blogg100 klockan är 23:30 och skall nu släcka och se till att få 8 timmars sömn.

God natt!

Utmanade mig själv och skrev min första bloggpost på LinkedIn

Att blogga på LinkedIn var en utmaning för mig eftersom jag aldrig gjort det tidigare och för att det dessutom är relaterat till mitt jobb och yrkesliv. Det är enklare att skriva om vardagliga ting som handlar om mig och mina referenser rent allmänt.

Eftersom LinkedIn är mitt professionella nätverk krävdes det lite mer. Att jag samlade mina tankar kring det jag tyckte var viktigt att skriva om och verkligen tänkte igenom det från fler perspektiv.

Jag blev nöjd och framför allt var det kul att det blev en hel del kommentarer i kommentarsfältet.

Så det här betyder alltså att jag idag mästrade en av mina rädslor och gjorde något som kändes lite läskigt och som var nytt. Rädslor är till för att övervinnas eftersom de ofta håller en tillbaka.

Det är dessutom roligt att göra nytt, att utmana sig själv och ta kliv framåt i livet. Jag kommer aldrig låta mig nöjas med det jag redan vet och kan.

Jag kommer aldrig sluta lära mig saker. Nyfikenheten kommer vara min drivkraft tills jag inte finns på den här jorden längre. Det finns en lycka i det.

En av mina inspirationskällor till att skriva på just LinkedIn och att våga är Jackie Kothbauer. Hon har nyligen släppt en bok som heter Du, LinkedIn och karriären. Här är hennes LinkedInprofil.

Här är min bloggpost från LinkedIn idag om du vill läsa, den handlar om en puckel företag behöver komma över i digitaliseringsprocessen.

Det här är post #13 i #Blogg100

Authenticity – the inside and outside reality

The transition has been going on for some time now.

The digital transformation from old ways of doing things to new ways of doing things with the help of technology. This change effects or/and demands that we re-think the way we solve problems, work together, do business, collect information, sociate and communicate. In my life it has even had an effect in how I organize my private life.

I can see things leaning more and more towards co-creation and network collaboration in every aspect of my life.

A buzzword in the area I work in is authenticity. I do believe it means something and I will trie to explain how I relate to the meaning of it.

For me, to understand and be a part of this on going digitalization which is a sort of transition and in the midst of it learn about authenticity my education to become a coach has helped a lot.

The education forced me too look inside of myself to understand the structures of the way I was thinking which was (is) connected to the way I feel, and also to understand were these ideas comes from.
The good ones I kept, the ones that held me back I transformed through various coaching-sessions.

Going through this education, re-think and as a result of that also re-feel inside, has had an effect in how I look at and experience myself, relate to others, how experience others and go about in life.

It made me go from idea to idea + emotion.

It has made me use my senses in a new way. I´m more aware when I´m caught up in my thoughts intellectually.  I´ve learned to take some time every day to just breath the air, pet my cats, stroke my kids, look them in the eyes and tell them I love them. To center myself. Off course I´m not all that good at it all the time. I´m often totally disconected with my mind wandering somewhere else, thats for shore. But that does not mean I’m not practicing this other way of perceiving life.
I do it because it brings love into my life. I have made it a part of my daily routine because it adds something nice to life. I do It as often as a remember. It is selfish, because the reason for doing it is to bring in more of the good vibes in my life, to feel the softness inside of me. But I do believe that it gives something back to my family and friends. Better vibes and better presens, a softer authenticity.

My personal experience is that the ideas of who we are is a part of how we feel about our selves and that place us in certain situations were people mirror our pre-perceptions. Oh, yes, off course the ideas that other people have, culture and expectations from outside also has an effect on our lives.

I think one has to become a munk in the mountains of Himmalaya in order to not be effected at all.

But my belief is we have a choice in our responding to the world around oss.

Even though what other people think of us and how society labels us and the reality, we always have a choice, or here is always a possibility to look at it from an other perspective, our own truth,  with our own eyes connected to our inside.

For me everyday life and what I encounter is more and more related to a present emotion, a sense of intuition. And to connect to that I believe I have to be authentic. Meaning here and now. This differs from before in the way that I used to use my logical tinkling in my perceptions of the world and decision making, although I probalbly believed myself to be authentic before aswell.
Well my authentic now is different from then.

Now I stop for a second, dig a little bit deeper inside to understand and to listen from another part of me.
As often as I can and remember to do so, use my intuition and ask myself how does it feel when I´m in this or that situation or with this or that person. Does it bring out good vibes inside and adds on energy or does it bring out tension and a fear?

I do belive I am a beholder of both.

I know what ever path I choose to go I want the path to feel nice. I want to listen to the good vibes inside of myself, others and in situations around me.

So Autenticity, I realize when writing this post, is not really about good or bad. It can be both. It´s neither something that is right or wrong.

I think it is more about a sense of being. And I think we do have a choice, or possibility to chose to focus our beingnes, here and now, through awareness, and that it will have an effect on how our authentic participation or co-creation might be a better word,  will come about in whatever is to be.

Puh, this was difficult to write. I would love to hear your thoughts on this.

This is post #10 in #Blogg100

Podcast med barnen i fokus

I dag ska jag hålla kurs för barn i podcast. Jag gör det i jobbet.
Itera Zoom  podcast DFdär jag jobbar sponsrar med mig som kursledare i podcast hos Dataföreningen i Stockholm och det här känns verkligen superkul. Vi kommer att hålla till på Fryshuset.

Kursen vänder sig som sagt till barn och handlar om att använda sin kreativitet och röst, spela in ljud, lägga upp det i datorn, klippa och sedan lägga ut det på webben.

Att få känna sig trygg i att formulera sig är något jag brinner för och tycker barn ska få stöd i från första början. Vi har alla vår unika röst och ton och den är vårt unika bidrag till världen.

Jag tror det blir viktigare och viktigare att inte gömma sig när det kommer till att kommunicera, inte minst på grund av teknologins utveckling som öppnat upp för hur många nya möjligheter som helst. Vi befinner oss i ett nytt medialt samhälle där kommunikation är en av de viktigaste komponenterna.

Så idag tänker jag berätta om allt som är så kul med podcast. Jag kommer bl.a. visa på exempel på tonalitet och målgrupp. Hur olika man kan säga en sak beroende på vem som man tänker sig lyssnar.

Men framför allt ska jag låta barnen börja med att berätta. Vad har de för tankar själva kring att spela in ljud och podda? Vad brinner de för? Vad har de för visioner av vad de vill göra? Finns det några hinder på vägen jag kan hjälpa till med att komma över? Vilka förväntningar och önskningar finns inför dagen?

Sedan sätter vi i gång för idag är det barnen som ska flyga i ett flöde av kreativitet, ord och ljud.