Jag vill också vara med och förändra världen

Jag tänker att det börjar med mig.
Jag försöker så mycket jag kan att vara medveten om vad jag tänker och känner, vad jag sänder ut i min närhet och bland andra människor, det som är mitt bidrag till världen just i en specifik stund.
Jag funderar på mina intentioner.
Vad vill jag, varför vill jag något osv osv.
Men ofta går jag på den gamla autopiloten och gör som jag alltid gjort. Åh, den är så tråkig. Det är så mycket roligare att skapa saker medvetet.
Oftare och oftare, ibland mitt i ett steg, andra gånger när jag känner mig lite motsträvig, hör jag en inre röst som säger;
“Just det Ninni, bra där att du hör mig. Glöm inte att du faktiskt har en möjlighet att välja vilket sinnestillstånd du vill vara i, hur du vill känna.. Ta två djupa andetag, stilla dig och centrera dig och försök komma i kontakt med din själ, ditt inre, här och nu.”
Om jag lyckas landar jag oftast i en skön känsla som ger mig hela livet.
Jag brukar fokusera på något jag tycker om. Det kan vara mina barns leenden, en blomma, regndroppar som faller eller något roligt jag läser sociala medier. Det handlar om att skifta fokus i hjärnan  som i sin tur påverkar känslan.
Jag säger inte att det inte är okej att vara dyster, det är det självklart och en del av livet. Men jag vill inte gå runt och vara en dysterkvist hela dagarna. Och framför allt inte ett offer. Det finns andra tillstånd som är skönare, som är vackrare. För mig finner jag dem i nuet. Precis här och nu.
Tänk att nu alltid finns tillgängligt att gå till när som helst på dagen vilken dag i veckan det än är.
Utifrån nuet skapas sedan intentionen. Nuet och känslan är många gånger intentionen.
Jag vill också vara med och förändra den här världen.
Jag försöker bli mer och mer medveten om vad som rör sig i mig. Jag vill inte vara ett offer för omständigheter utan istället påverka mitt eget välbefinnande, så långt jag bara kan.
Jag är mitt eget levande bevis. Jag har gått från offer till livslevare genom att ta ansvar för det jag kan ta ansvar för. Mig själv, mina tankar, känslor och handlingar.
Det var ett sabla rotande i tankar och känslor för ett antal år sedan. Svårt ja, men idag är jag väldigt tacksam för att jag gjorde det hästjobbet. Trots att det var motigt och gjorde ont. Nästan allt det onda är borta nu.
Framför allt är det inte den underliggande kraften som påverkar mina beslut och intentioner. Nu gör det bara ont i bland, oftast när jag inte tar mig tid och lyssnar inåt på mitt hjärta. Då är det som om jag lämnar mig själv. Ja, det är sådant som gör ont nu för tiden.
Jag har varit på den här resan sedan jag var 25 år. Resan att förstå mig själv och min omvärld. Den har tagit mig ut i världen till fantastiska platser. Men framför allt har den lärt mig om vad rädsla är och vad kärlek är. Att dessa tillstånd bor inom mig. I nästan alla människor.
Jag blir bättre och bättre på att förstå när jag själv tänker, känner och agerar reaktivt ur rädsla och när jag vågar sitta still i båten och känna en känsla av tillit inombords.
Men jag är långt ifrån fullärd, långt ifrån. Men jag har insett att jag inte behöver vara Dalai Lama eller perfekt för att tillåta mig att skriva dessa rader, för att var med och göra skillnad. Jag är mänsklig, jag gör fel hela tiden men jag har en strävan och en ambition. Och jag kan berätta att det här förhållningssättet har hjälpt mig att skapa ett mycket mer fantastiskt liv. Kanske inspirerar det någon.
Jag har förstått en hel del om vikten att vara sann mot sig själv också, och hur svårt det kan vara. Det är ett jättejobb. Dels så förändras man ju hela tiden. Man är inte densamma när man är tjugo som när man var tio, och inte som tjugofem när man är fyrtiofem. Sedan har man ju genom livet, ända från start, ärrats av olika saker som hänt. Det bygger lätt en mur runt känslorna. Att återta sitt hjärta och våga känna kräver lite av en. Att våga visa sig sårbar. Fy så jobbigt. Men det är det värt, för att känna sig hel.
För några dagar sedan läste jag en så fin artikel på LinkedIn om autensitet. I dag råkade den återigen fladdra förbi i flödet. Jag gillar hela artikeln men fastnade specifikt vid var följande rader:
“They prefer deep conversations to meaningless chatter. Eleanor Roosevelt nailed this one. She once said, “Great minds discuss ideas; average minds discuss events; small minds discuss people.” You won’t find authentic people gossiping about others or giving their opinions on the latest celebrity scandals. They know all of that stuff is nothing more than cultural trappings, and they choose to talk about things that matter.”
Här är länken till hela artikeln.

Att leva som en huvudfoting. Eller inte.

Det kallas för huvudfotingar. De där teckninagarna barnen ritar när de är små. Bilder på gubbar och gummor som har huvuden, ben och armar men som är utan kropp.
Huvudfoting

De flesta av oss är huvudfotingar. Det var en klok kvinna som sa det i ett samtal vi hade för några år sedan. En huvudfoting. En beskrivning av oss människor som tänkande varelser i livet istället för kännande. Att vi tänker ut hur saker ska vara utan att lyssna på våra hjärtan och magkänslan.

Vi talade om att vi lever i en intellektualiserad värld styrd av tanken.

Tanken i all ära men känslan då?

Adderar vi hjärtat och magkänslan händer något i våra liv.

Så jag bestämde mig för att någon huvudfoting skulle jag inte fortsätta att vara eftersom livet ville mer. Ni vet, jag fick den där känslan inombords att livet pockar på för att du ska växa.
Du måste gå åt ett visst håll, bryta vissa vanor och beteenden för att öppna dörrar inombords som gör att du kommer vidare till nästa plattform i ditt liv.

Den gången var det att låta huvudfotingen få en kropp. Ett hjärta, en själ och en magkänsla.

Att lyssna till känslan av en situation och i möten med människor var till en början en ovanlig resa. Jag var ju tränad att tänka tankar om hur personer och situationer var.

En känsla, vad är det?

Det kändes till en början faktiskt väldigt sårbart.

Men så sakteliga började min kompass i magen växa sig starkare. Efter trial and error började jag få lite kläm på vad som kändes bra och vad som faktiskt inte kändes så himla bra.

Känslan av något talade om något för mig som jag faktiskt kunde lyssna på och lita till.

Ju äldre jag blir desto mer lyssnar jag till min magkänsla. Den är en kompass för vilket håll jag ska gå åt och för de val jag gör i min vardag. En vardag som för övrigt är fullt av val – hela tiden.

Jag gör det så enkelt för mig själv som möjligt genom att ställa några frågor:

– Vart är jag på väg? Är jag helt säker på att jag har rätt feeling för mitt mål emot vilket jag strävar?

– När jag möter människor och situationer – hur känns det i mig? Eller ännu hellre känns den här vägen bra eller är den andra bättre? Lyckan är att stå i situationer när valen handlar om välja mellan massor av bra saker.

Magkänslan är en sorts livets kompass i mitt liv. En pekare mot vad jag ger mig in i där jag har möjlighet att välja.

Det är bara jag som vet om det är bra för mig. Och det är bara jag som kan ta ansvar för att lyssna i närvaro till det som är.

Min prins och min prinsessa – lika vackra sårbara och starka värda att hyllas

Det kommer upp ibland.
Frågan varför tjejer får göra ditten och datten ensamma, speciellt bara för dem bara för att de är tjejer. Varför det bara finns en internationella flickdagen och inte en internationella pojkdagen.

Jag och barnens pappa relaterar till våra barn som människor i första hand.

Jag är medveten om stereotyper och normer och mitt förhållningssätt gentemot barnen (och faktiskt kanske de flesta människor) i möten och samtal är att vi är människor. Det viktiga för mig är att barnen ska ha tillgång till sin egen kraft, sina tårar och sårbarhet och sin nyfikenhet. Alla har rätt att vara autonoma och att kunna välja. Rätten att sätta sina gränser. Få ta plats men också vara i fred.

Jag gör fel många gånger, går på autopilot och projicerar tjej-grejer på dottern och kill-grejer på sonen. Balansgången mellan att de ska få vara hela och att de ska känna att de också kan och får integrera sig i en grupp och ett sammanhang i samhället finns där hela tiden. Grupper och sammanhang som ibland är helt genusneutrala och andra gånger styrs av normer.

Jag har på min resa som förälder till en pojke och en flicka känt att det är så mycket som är så mycket bättre nu än när jag var liten. Pojkar går i rosa, de är mer i kontakt med sina känslor och flickor tar för sig och är självklara bara i sig själva. Och mycket annat så klart.

Men det finns en skarv här som jag tycker är svår. Och den handlar om övergången mellan barnens värld och vuxenvärlden.

Jag upplever en brytpunkt i generation och kultur. Vi i det svenska samhället har jobba med genus och normer och kommit en bit på vägen. Våra små börjar i allt högre grad internalisera en jämlik förståelse av varandra där kön är sekundärt. Att vara jämlik är normen. Och allt mer ju lägre ner i åldrarna man kommer.

Det arbetet och det synsättet som våra barn, nu allt högre upp i åldrarna, tar för givet får inte dränkas i vuxenvärldens kamp mot orättvisor som fanns men inte finns hos nästa generations barn. Förstår ni, det finns två parallella världar här. (Naturligtvis ännu fler, men just i mitt exempel)

Jag har så svårt att motivera för mina barn, utifrån deras värld varför det bara ska finnas en internationella flickdagen. En värld som består av hem, skola och aktiviteter där det mesta strävar åt jämlikhet. Det vet barnen, det är vad de lär sig, förstår och tycker är det normala.

Jag måste förklara för dem hur det har varit och ge ett vuxen-perspektiv och ett historiskt perspektiv. Och när jag ger den bilden undrar jag alltid vad jag planterar i deras unga sinnen.

I morse pratade vi om flickor som inte får gå i skolan. Om länder där kvinnorna inte har bestämmanderätt och inte för rösta. Där mannen bestämmer över kvinnan. Det är ju sådant som pågår nu. Men vi talade också om alla män som lever i en kultur där de enligt normen ska bestämma över kvinnor. Hur kul är det egentligen? Och alla dessa pojkar som rekryteras till att bli barnsoldater. Om att det är oftast pojkar Som måste vara hårda och tuffa och som puschas in att lära sig kriga.

I går var det tydligen mansdagen. Det finns även en internationella kvinnodagen. Och internationella flickdagen. Jag önskar så att det fanns en internationella pojkdagen

Jag tror generationerna ser lite olika på betydelsen firandet av sådana här nternationella dagar. Det handlar om att hylla någon så varför hyllar vi inte också pojkarna.
Med all respekt för varifrån dagarna springer, dess historiska framväxt så jag gillar verkligen barnens kontext och förståelse av dem