Sammanfattande reflektion en månad efter min resa i Kurdistan

En av de första sakerna som slog mig när jag kom till Kurdistan var männens ton.

Fördomsfullt hade jag föreställt mig Irakiska/kurdiska män som burdusa, starkt patriarkala och hårda, med sitt svarta hår och svarta mustasch.

Därför reagerade jag ganska direkt på att tonen i rösten var mild och varm, att de omfamnade fint och pussade på kind. Att det fanns ögonkontakt – kontakt- mellan familjemedlemmar, släkt, grannar och mellan människor i allmänhet.

Kulturen i Kurdistan gjorde ett djupt avtryck i mig.

Så här i efterhand har jag funderat på varifrån jag fått den bild jag hade initialt.

Jag har landat i att den är från TV och nyheter, rapporter om de kriser och katastrofer det oftare rapporteras om från mellanöstern, än fred, kärlek och familjära situationer.

Inte konstigt att tonen är uppriven, förtvivlad och arg när hus blivit bombade och annat. Men allt det andra…

Att resa in i vardagens liv till platser och människor i länder jag inte vet så mycket om är en sådan gåva.

Jag reste till Kurdistan i juni, en resa som på så många sätt gjorde djupt intryck och avtryck. Och jag tror att själen stannade kvar där, fast jag kom tillbaka till Sverige, fast jag åkte till Almedalen…

Kanske först nu, nästan en månad senare har jag processat intryck genom att prata med mina vänner om det jag upplevde och kan landa med mig själv i mina nya erfarenheter.

Något av det absolut starkaste jag tar med mig från Kurdistan är den kärleksfulla och omhuldande kulturen. Trots att jag rest mycket har jag aldrig upplevt något liknande. Kanske för att jag var en av familjen jag besökte och inte på något sätt en turist. Jag räknades som familj.

Jag såg och upplevde på ett så nära sätt relationerna mellan människorna och hur betydelsefulla de är. Jag såg att det inte bara gällde familj och släkt utan också människor sins emellan i själva samhället.

Min upplevelse var att relationerna och omtanken om varandra är kittet i allt och navet i den kurdiska kulturen. Jag sa till mamman i familjen:
– Du måste känt dig fruktansvärt ensam när du kom till Sverige?
Hon svarade att jo, det var otroligt tyst, människor pratade inte med varandra på bussarna…

Det här paret är hjältar för mig. När vi åkte genom bergen tänkte jag för mig själv att de är sanna rebeller i livets oförutsägbara tillvaro. Pappan är före detta Peschmerga soldat och levde i bergen i sju år under kriget mellan Iran och Irak.

Han pekade ut högkvarteren, Saddam Husseins sommarhus och var hans bästa vän hade dödats av en missil när han red på en åsna.
– Där till vänster, sa han, gömde vi oss men under något som kallas för “Peschmerga nätter”, de ruskigaste, regnigaste och svåraste nätterna, attackerade vi. För fienden var terrängen okänd och när ovädret slog till höll de sig stilla och försökte gömma sig, Peschmerga känner bergen och stigarna innan och utan.

Själv trampade han till slut på en mina och blev mycket svårt skadad. Han kom till Sverige som 21 åring och fick vård. Han är otroligt tacksam för det Sverige har gett honom. Sedan kom hans blivande fru hit och de fick fyra underbart härliga fina barn.

När jag frågade mamman hur de hela tiden vågar åka tillbaka till Slemani i Kurdistan med IS i vissa delar av området bara 20 min bort och säkerhetskontroller var femte kilometer började hon berätta om sin barndom, om Saddam Husseins krig och dödande av Kurder. Hur hennes mamma sprang ut och försökte gömma och skydda sina lekande barn när militärplanen flög över staden, i hopp om att bomberna inte skulle falla just där de gömt sig.

Allt handlar om perspektiv. Vad vi är vana vid, var vi har våra rötter, men också hur vi väljer att gå vidare, vilka möjligheter vi ser och tar.

Jag reste i Kurdistan med två människor som har lyckats ta sig igenom och överlevt krig, vars armé befunnit sig i närkamp med IS de senaste åren.

De har börjat om i ett nytt land, jobbar och har bildat en underbar familj. Då och då åker de tillbaka till släkt och vänner och hälsar på. Många gånger har de bjudit ner mig att se den värld som är deras ursprung. Den här gången tackade jag ja.

Snart ses vi hemma igen. Och det är det underfundiga. Att ha varit så långt bort i ett sådant annorlunda land, miljö och kultur men genom vår vänskap fortfarande ha allt kvar, här hemma.

Här kan du kommentera och läsa kommentarerna till inlägget som ursprungligen publicerades på min Facebook.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s