Min instinkt var att samla flocken

Jag har haft mina barn hos mig dessa dagar, dagarna efter attacken på Drottninggatan. Något jag är evigt tacksam för. Att de fanns hos mig när detta fruktansvärda drabbade Sverige i allmänhet och offren och deras nära anhöriga i synnerhet. Det är så fruktansvärt.

Min omedelbara reaktion var att samla flocken. Räkna in barnen, tända ljusen och ställa fram maten på bordet. Barnen hade kompisar hemma som sov över vilket kändes väldigt bra för mig. Vi cocoonade tillsammans.

Tacksamheten att de fanns och finns är enorm och djup.

Jag har levt med döden närvarande sedan jag föddes. Min pappa dog dagarna innan jag föddes. Döden har alltid funnits där. Jag har alltid vetat att livet inte är att ta för givet, att det är en gåva, varje dag.

När tragedier som denna inträffar väcks det där livstraumat inombords, och jag har hört att det är normalt. När tidigare terrorattentat ute i europa skett har barnen varit med sin pappa, vill jag minnas. Jag har då upplevt dessa händelser som oerhört plågsamma ur ett egoistiskt perspektiv. Jag ber om ursäkt för det men det har varje gång varit otroligt jobbigt att vara själv, långt ifrån mina barn just då. Jag vet att det inte står i paritet med det som drabbade och offer för attacker upplever men om jag nu ska förklara hur jag har hanterat dagarna och reagerat tidigare vid liknande händelser så är det så jag känt. Därför var jag så innerligt tacksam för att barnen var hos mig just denna helg.

Vi berörs alla olika av tragedier och vi reagerar alla olika i sorg. Att samla flocken dessa dagar var min första instinkt. I dag åkte barnen till sin pappa men de kommer tillbaka på onsdag.

Det har känts tomt idag. Mörkret har flåsat mig i nacken.

Det började redan i morse när jag upptäckte en massa hatiska kommentarer på en Facebook-sida riktade mot asylsökande. Och så en till av samma sort. Sedan har jag sett flera. En reaktion bland många efter terrorattacken förstår jag.

Jag befinner mig i en filterbubbla som är fylld med kärlek. Eller filterbubbla, en community. I söndags samlade tusentals människor på Sergels torg för en kärleksmanifestation. Den manifestationen var otroligt viktig för vårt kollektiv. För vår sammanhållning i vår kultur. För kärlek.

Samtidigt anar jag att det är många som är arga. Inte minst från morgonens olika Facebook-inlägg, kommentarer och trådar jag råkade se och som jag kommenterade i lite grand. Ett försök att mildra och nyansera hatet. Det gick inte så bra. Jag kände mig rätt osynlig. Men min korta närvaro där räckte för att jag skulle påverkas.

Jag är förskonad från att infiltreras av hat i vanliga fall, det brukar gå under min radar på något vis. Men nu poppade de upp, bland några av “mina” “vänner” på Facebook.

Jag tycker att det är okej att vara arg. Det är naturligt.

Det som inte är ok är att ta ut sin ilska på oskyldiga flyktingar. Det är att förenkla något mycket svårt och komplext som vi alla måste försöka vara en del av lösningen till. Någon frågade sig om kärleken finns. Jag försökte svara att den finns inom oss men vi var få i tråden som hade den inställningen och uppfattningen. De flesta riktade sin ilska utåt, mot någon annan.

Det som stannade kvar hos mig var den oresonliga vreden. Och att det inte fanns något intresse för dialog och att lyssna. Det stora behovet verkade vara handla om att vräka ur sig ilskan och hatet och kanske sorgligast; att använda attentatet för att verifiera och befästa en i grunden segregerad syn på människor.

Manifestationen i kärlek på Sergels torg var och är viktig. En milstolpe och ett tydlig tecken på ett i grunden kärleksfullt samhälle.

Vi behöver ta hand om sorgen och vreden också.

I dag närvarade jag vid en tyst minut som samlade en mängd företag och dess anställda. Jag tog några foton minuterna innan den tysta minuten skulle vara. En kvinna gick med spänd blick emot mig och sa argt att jag skulle lägga ner kameran och ta hänsyn.
Jag kände mig dum.

Min tanke var verkligen inte att kränka någon, tvärtom var jag själv där för att delta i den tysta minuten och hedra offren för attacken. Jag ville ta en bild och eventuellt dela den med andra i sociala medier. Jag var noga med att inga personer gick att identifiera.

Efter den tysta minuten sökte jag henne med blicken men hon försökte springa förbi. Jag bad henne att stanna men hon fräste åt mig. Jag sa att du kan inte bara skälla på mig och gå, låt mig säga något. Jo, det kan jag svarade hon. Jag envisades, tittade på henne och sa att jag var hemskt ledsen att jag hade fått henne att känna sig illa till mods, att det inte alls var min mening. Jag tror inte hon hade väntat sig den responsen. Hon såg besvärad ut.

Jo visst, hon kan ha haft rätt i att det var fel att ta foto där och då. Men alla upplevde det inte så. Efteråt pratade jag med några yngre tjejer som tyckte som jag, att det tvärtom var vackert och respektfullt och såg inget konstigt i att jag fotograferade. Jag resonerar att om man far ut mot någon måste man ändå kunna ta emot ett uppriktigt förlåt, annars handlar det om något annat.

I efterhand tänker jag att hon behövde ge utlopp för sin ilska och sin sorg. Och det råkade bli mot mig. Det blir så här i sorg.

Jag gick tillbaka till jobbet, arbetade en stund men bestämde mig för att jobba hemifrån de sista timmarna. Forfarande sliten efter en envis influensa, tyngd av det som skett. Och kanske lite uppgiven av det som dagen bjöd i form av möten med människor.

Hemma fanns min dotter och hennes kompis på påsklov.

Å, ja mamma, kommer du hem, då hinner vi ses en stund innan jag går och tränar.

Jag följde henne till träningen och vinkade av henne på båten. I kväll pratade jag med barnens pappa och då berättade han att hon satt i badet och badade.

Det är djupa och eviga band som finns mellan förälder och barn. De är allt, de går bortom allt man någonsin trodde var möjligt. Jag går genom eld. Jag bestiger berg. Jag gör saker jag aldrig trodde var möjligt för att ge mina barn ett tryggt liv.

I kväll har jag bara vilat. Stängt av världen utanför. Varit med mig själv i tystnaden och så har jag läst. Jag har läst om attacken på Drottninggatan och jag har tänkt på offren och deras anhöriga.

Fyra människor miste sina liv. Två av dem var precis som jag föräldrar som nu lämnat efter sig barn som kommer att leva med saknaden resten av livet. Och så den lilla flickan, bara 11 år gammal. Det finns inga ord.

Det här är post #28 i utmaningen #Blogg100 som i år har temat yttrandefrihet. Jag bloggar i hundra dagar med en twist. Det betyder att mina uppdateringar kan ske här på Bloggen, TwitterInstagram eller Facebook

2 thoughts on “Min instinkt var att samla flocken

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s