I kväll tänker jag på min pappa som jag aldrig fick träffa

Nej, jag träffade honom aldrig för han dog i en flygolycka tre dagar innan jag föddes. Han var pilot. Han älskade att flyga och flög segelflyg redan som pojke. Han följde sina drömmar och han omkom i sin dröm. Det var han som var pilot när planet kraschade.

En dag ska jag skriva ned ordentligt hur det är att ha levat utan en far. För mig har det varit ytterst påtagligt. Det är tur att jag har haft en sådan fantastisk mamma under mitt liv. Det är en sorg i sig att erkänna sorgen av saknaden av min pappa när min andra förälder, min mamma, gjort allt i sin makt för att livet ska bli så fantastiskt och bra för sina barn som möjligt. Men så är livet. Man kan aldrig vara mer än sig själv och man kan aldrig ersätta någon annan.

Det är inte förens nu. I mitten av mitt liv som jag kan skriva om min saknad efter min pappa. Det är först nu jag förstår hur mycket det tomrum han lämnade efter sig har påverkat mig. Och att jag nu kan göra det är för att jag har plockat ihop bitarna av min själ och försonats med sorgen. Den oändliga saknaden har bytts ut mot acceptans och i processen har han plötsligt kommit nära mig, i hjärtat. Han finns hos mig när helst jag önskar. Jag tror, eller jag vet, att vi var lika i sättet och som de personer vi är eller var.

Jag har ofta fnyst åt människor som gått ut och berättat om sin kamp i livet. Om det svåra de gått igenom och sedan kommit ut på andra sidan. Hur de drabbats av tragedier av olika slag och överlevt. Jag har i mitt stilla sinne tänkt att det har vi alla gjort, drabbats av mörker och det vi tycker inte får hända i livet. Du är inte unik.

Men kanske är det bra att vi berättar? Jag vet inte. I kväll berättar jag en del av mitt liv som är en tragedi och som påverkat mig. Mest för att jag känner en ingivelse att göra det och kan det hjälpa någon så är det bra. På vilket sätt kan jag inte svara på. Kanske att livet är fyllt av både det vi önskar och inte önskar. Men att det är just en del av livet.

Min mamma spelade Elvis Presley hemma när jag var liten så jag växte upp med honom och hans musik. Jag tänker på hur ett barn är och hur de känslomässigt fångar det som finns att relatera till. När Elvis Presley dog grät jag och jag skrev om det i min dagbok. Jag var sju år. Under åren som kom fantiserade jag att Elvis Presley och min pappa träffades och var kompisar i himlen.

Det här är post #95 i Blogg100

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s