Tänker tillbaka på mitt twittrande och några beslut jag tog

Jag började twittra när jag jobbade som programledare på Sveriges Radio. Jag satt alltså i etern och direktsände till flera tusen människor, i bland upp emot ett par hundra tusen människor.

Jag startade mitt twitterkonto med, som de flesta andra, noll följare. Och sedan har det byggts upp över tid.

Det var en oerhört spännande tid. Att sitta i en så kallad traditionell mediekanal som programledare och journalist och kommunicera och på samma gång äntra en helt ny arena.

När man jobbar på public service har man ett uppdrag. Läs det i exakta ordalag här. I det uppdraget ligger att rapportera opartiskt att ta in olika perspektiv i tankar och debatter, att det finns en medvetenhet kring journalistiken roll i en demokrati. Så finns en mångfaldspolicy som färgar val av medverkande.

Det kan ju vara bra att ha i medvetandet, att det är en skillnad mellan opinionsdriven journalistik som typ ledarskribenter och liknande jmf med public serivce journalistik. Möjligheten att ta ut svängarna ser lite olika ut skulle jag vilja påstå.

Den här utgångspunkten gjorde att jag inte valde twitter först och främst utifrån mina personliga ställningstaganden, tycke och smak, utan mer utefter min dåvarande yrkesroll, att följa samhällsdebatten och att möta mina lyssnare oavsett var de befann sig. Nyfikenheten på twitter handlade givetvis också om den nya teknologin.

Eftersom jag i radion arbetade med ganska så s.k. runda format, feel-good-format, som innehöll allt i från träningstips till vissa politiska debatter kände jag mig fri att twittra ganska fritt om allt möjligt. Det var så vi förhöll oss i radion. Vi snick-snackade en hel del och hade en salig blandning av gäster och ämnen.

Och ja, jag har gjort fel. Och jag kan säkert ha uppfattats både partisk och politisk. Men det har varit en strävan att inte vara det.

Det har alltså funnits en återhållsamhet när partipolitiska diskussioner blossade upp på twitter. Det har inte varit min sak i min roll att kommentera eller ta ställning. Jag var på den tiden även restrektiv med vilka produktnamn som syntes i mitt twitter/Instagramflöde. Okej, det kan ha slunkit med någon, men jag gjorde medvetna val att försöka att inte ha med företagsnamn.
Det senaste året har jag tullat lite på detta och tycker lite mer om olika saker än tidigare även om jag själv anser att jag är försiktig. Det ska väl ses i förhållande till vad jag tänker och känner inombords i olika frågor. Jag kan nog ha ganska starka åsikter i olika saker men än så länge har inte sociala medier varit ett forum för mitt tyckande snarare drivs jag av en nyfikenhet och samtal.

Och så tog jag ett beslut att inte gå i polemik med människor som jag uppfattade som agitativa för agitationens skull. Att sitta och käfta på twitter har inte intresserat mig. Jag har fått ett par sådana förslag men vänligt men bestämt vänt åt ett annat håll. Jag kan gärna prata om saker och med människor som har andra åsikter, men aktar mig för att gå igång och elda upp mig. Förresten, jag har visst hamnat i diskussioner som inte känts bra några gånger. Ibland märker man det inte förens det sker.

Det har fortsatt lite som det började. Jag är ibland ganska personlig på twitter för att andra gånger kommentera någon händelse. En del människor tycker jag är väldigt personligt. Men man ska ju komma ihåg att twitter bara är en del av ens liv. Ingen av mina familjemedlemmar är t.e.x särskilt förtjusta i att bli delade i sociala medier så det är jag extremt återhållsam med. Det finns stora delar av mitt liv som aldrig publiceras. Ju fler följer jag fått desto mer sällsynt är det att jag delar bilder på mina barn på instagram. Så var det inte där från början.

Men det som publiceras är oftast ganska direkt i stunden. Jag spelar inte en roll utan är ärlig. Annars tror jag det skulle bli tråkigt. Nu kanske någon tycker att det är självklart att inte spela en roll. Då ska du veta att inom radion har jag haft chefer, inte många men några, som pratat om programledarrollen som en roll som inte är en själv. Vilket jag alltid haft svårt för och faktiskt inte gått med på. Det är ju samma som att man blir sin yrkesroll och därmed förlorar sin person. Så kan vi ju inte ha det, tänker jag. Vi måste ju någonstans i grunden vara oss själva även i våra yrkesroller.

Jag RT:ar gärna sådant jag tycker är viktigt och borde spridas. Men även här sitter ränderna i, jag är sällan politisk. Jag pratar med olika politiker. Jag gillar också bilder med bra text som politiker delar, men jag vet också att det inte är det parti jag röstar på. Skulle någon se att jag gillat en politikers bild och tolkar det som att jag röstar på just det partiet, ja då kan jag inte göra så mycket åt det.

Jag tycker mycket om att prata med och lyssna på de jag följt över längre tid och tycker att jag känner lite.

I kväll blev det väldigt politiskt på twitter med anledning av Åsa Romsons jämförelse av flyktingkatastrofen i Medelhavet med Auschwitz. Den ena grejen lades på den andra, och så kom nya grejer  som geggade ned ännu mer. Personangrepp, konspirationsteorier om att medierna medvetet valt att ställa människor mot varandra. Vi får se vart det slutar.

Det går inte att återge allt. Jag kände bara att, oj, jag hinner inte med och vad tycker jag själv egentligen om det här som sker.

Jag backade. Tog ett djupt andetag och konstaterade att det är bra att det finns möjlighet att pysa ut och tycka.  Twitter är dock ett allt för snävt forum för att verkligen reda ut saken, om det är vad man vill göra. Då krävs nog ett längre samtal där människor får prata till punkt.

Det är kvällens twitter-eftertänksamhet.

Det här är post #71 i #Blogg100

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s