Spenderade fyra timmar på Akuten idag – hur lång tid får det ta?

Jag hann inte mer än avsluta morgonmötet på jobbet innan telefonen ringde, det var skolsköterskan: Ditt barn har hoppat och stukat foten, det är en stor blodutgjutning och ni måste åka till Astrid Lindgrens sjukhus.

Hon ringde och såg till att barnet kom in i en taxi, gav chauffören mitt telefonnummer och instruerade honom vart han skulle åka. När taxin svängde in på gatan där jag jobbar stod jag redo att hoppa in, och så for vi vidare.

Över fyra timmar senare kom vi hem, med kryckor och en röntgad fot som tack och lov inte var bruten men som väl fått sig en redig smäll.

Visst tog det en väldans tid på sjukhuset men välfärden fungerade. Och när jag tänkte på hur gräsligt lång tid det tog så kom jag ändå fram till att det måste få ta tid på ett sjukhus. Och då menar jag främst att jag inte vill att personalen stressar.

Själv jobbar jag i en värld där det går förhållandevis snabbt och det är lätt att förvänta sig att det skall vara så överallt, speciellt märker jag det när jag står i kassaköer. Då får jag ta djupa andetag och tänka för mig själv att de som sitter i kassan har det stressigt som det är. På sjukhus slappnar jag dock av ganska omgående. Jag vill inte att personalen ska stressa och snabba på (inte de som sitter i kassan heller) men speciellt inte på sjukhus, även om jag förstår och vet att deras jobb är oerhört krävande och att de arbetar under press. Det minsta jag kan göra är att inte pådyvla dem min stress också.

Är det någonstans saker ska få ta tid så är det på ställen där personalen har med människor att göra. Dels för att där finns prioriteringar att göra som handlar om liv och död och sedan vill jag inte att allt ska gå jättesnabbt överallt på alla platser. Det blir inget kul och det blir framför allt inget bra för då hinns inte det där mellan-mänskliga med.

När vi anlände akutmottagningen kom genast en skötare fram och gav mitt barn en rullstol att sitta i. Och även om vi gick från väntrum till väntrum, till röntgen och sedan tillbaka till väntrum nummer två, vilket var lite tröttsamt, så var personalen så himla fin, trevlig och proffsig.

Jag är också så tacksam för hjälpen jag fick av skolsköterskan, att hon fixade så att jag slapp att först åka och hämta på skolan, vilket hade betytt att jag då hade behövt åka i fel riktning. Dessutom ringde hon senare på eftermiddagen för att kolla så att mitt barn var okej och hon avslutade samtalet med att hon ville att jag skulle hälsa. De små sakerna emellan betyder väldigt mycket och det kräver tid för att de ska få plats.

Vad är den bästa livsrytmen för ett samhälle egentligen? Tja, den frågan kan man ju faktiskt fundera lite på.

Vilka ingredienser skall finnas med när man räknar ut den ultimata samhällsrytmen?

Det här är post #58 i #Blogg100

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s