Frustrerad över ord och texter jag bara förnimmer

Läser igenom några gamla bloggposter, för jag ser att någon varit där och klickat. Förfäras över språket och den röda tråden som bitvis håller på att gå av och mot slutet inte längre är röd. Snarare orange eller gul.

 

Jag har ett “P4-språk” tänker jag ibland, för att förklara för mig själv varför jag låter och skriver som jag gör. Fast ingen egentligen har påpekat det jag bara hör det själv när jag läser, och kanske gör andra det med. Språk och ord formulerade så att många människor skall förstå. Människor i olika åldrar; unga som gamla med skilda preferenser och förförståelse. Men framför allt kommer det ur ett talspråk.

Första gången jag använde det talade språket på ett extremt medvetet sätt i professionella sammanhang var i kommersiell radio och TV, därefter i Public Service. Rösten, orden, meningarna och tonen, innehållet. Allt det där har kretsat i mitt huvud under många år. Det har handlat om olika format, avvägningar kring tilltal; vi eller jag, ni eller du och bilder av målgrupper. Och alltid i närvaron, att förmå lyssna i stunden för att kunna ställa följdfrågor, improvisera och samtidigt vara stringent. På kommersiell radio pratade vi extremt mycket på tid och i begynnelsen var jag en fena på att sätta intron. Att prata in i musiken precis på sekunden till taktslaget där sången och texten i låten började.

Och sedan till det skrivna ordet.

Artiklar, rubriker och ingresser.

Du skriver för torrt, sa hon som jag hade bett lära mig skriva nyhetsartiklar. För torrt och tråkigt, det är ingen som vill läsa. Fan det kändes, men vad tacksam jag var. Nu tog jag i, att ingen ville läsa sa hon inte men hon gav ärlig och konstruktiv feedback. Hon sa på riktigt vad hon tyckte och det betydde att jag kunde utvecklas. Hon förstod att jag ville, verkligen ville, lära mig.

Kämpa Ninni, du lär dig.

Jag kämpade, jag fick hjälp, jag lärde mig och på vägen finns trådar som inte alltid är röda. Jag får leva med det och fortsätta skriva. Fler fel kommer det bli men även rätt. Jag har hela livet framför mig till att hitta min röst och ton, mina ord och formuleringar i det skrivna ordet. Jag har ur perspektivet bara påbörjat min resa, som i arbetsrelaterade sammanhang började för ungefär fem år sedan.

Det är skillnad på text och text också.

Nästa steg. Jag vill få ur mig och ned vackrare texter på min blogg, texter med mer substans i färre ord. Djup, känsla och mer mening, gärna humor. Varför måste jag vara så allvarsam? Hur skriver man kul? Det är lördag lunch och jag letar fram Tomas Tranströmer. Hur gör han när han skriver in sig i min verklighet, nu och här vid mitt köksbord på Söder? Konstaterar att han är ett geni och att han kanske inte är den lämpligaste referensen. Dock en inspiration och balsam för själen i vardagen. 

 Jag läser lite Boye och Södergran också. Som om de vore så mycket bättre referenser. Inspiration där med.

 Åh! Mitt huvud och min mun vill forma nya ord. Vackra, kluriga, substantiella ord som bildar meningar med innehåll som berör. 

Så kommer jag på att jag ju i gymnasiet gick en teaterutbildning och jag minns alla manus vi läste och analyserade i klassen scenframställning på Balettakademien. Teateruppsättningen jag var med i när jag bodde på Gotland som var en speciell form av berättande – Commedia Dellárte. Och just det, kursen i berättarteknik som jag gick i Singapore. Det fanns ju där långt innan radio och TV. Lusten och viljan att kommunicera i olika former med berättelsen som gemensam kärna. Den har ju alltid funnits där om än i andra former. När jag var ung dansade jag. Dans är också en form av berättande. 

Men nu befinner jag mig i skrivandet och min frustration rör de mer personliga texterna, alltså den här bloggen. Det är inte osannolikt att frustrationen över att jag inte är där jag vill vara med mina texter på bloggen är en form av växtvärk, som faktiskt lagt sig nu när denna text formulerats och fått liv.  

Om någon månad eller så kanske jag går tillbaka till dessa ord igen, läser, förfäras och granskar med kritiska ögon. Det är okej i så fall. För växtvärk försvinner ju inte bara för att man slutar gå. Det som kliar, spänner och skapar frustration inombords försvinner i takt med att man fortsätter gå, igenom det som växer.  

Det här är post #49 #Blogg100

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s