Mitt jobb som delfinsimmare – en dröm blev verklighet

När jag var 28 år bodde jag i Key West i Florida och jobbade på en båt som tog ut turister att simma med vilda delfiner. Det var en dröm som blev verklighet. Männen som drev delfin-båten var marinbiologer och hade hängt med och lärt känna en flock under en tioårsperiod.

De kunde skilja individerna åt, visste hur gamla de var, om de väntade barn och kände till deras olika personligheter. Delfinerna visste också vilka dom var, både människorna och båten. Det var nämligen så att det inte var vilken båt som helst som kunde närma sig flocken. Vattnet är delfinens element och vill de inte vara med drar de iväg snabbare än blixten, ut till havs. Men den här båten och människorna som alltid fanns på den tycktes delfinflocken känna tillit till, förmodligen för att relationen hade byggts upp över tid och byggde på kunskap och respekt.

Jag lärde mig en hel del om delfiner under den här tiden, både från marinbiologerna men även genom att jag själv umgicks med dem. Min roll på båten var att hjälpa gästerna på med simfötter och cyklop och sedan guida dem in i vattnet, visa hur man skulle närma sig delfinerna.
De var mest förtjusta i barn, som nummer två kom gravida kvinnor. Barn var förmodligen öppnast och rörde sig lättast och mjukast i vattnet, gravida kvinnor var, antog man intressanta eftersom delfinerna kan känna, eller se med sin ekolokalisering fostret inne i kvinnans mage.

När de hade fått nyfödda bebisar ville de inte att vi människor skulle gå i vattnet över huvudtaget men de kom ändå så nära att vi kunde hälsa på dem från båten. För människor som aldrig sett en delfin var även en sådan interaktion magisk även om de aldrig fick komma i vattnet. När det var nog lade sig ledardelfinen på rygg och slog med stjärtfenan hårt på vatten ytan, som en markering att nu ville de vara ifred. Vid ett tillfälle blev han väldigt irriterad, tog sats och hoppade rakt över båten, precis ovanför våra huvuden. Det var nog enda gången jag sett en delfin irriterad. Vi blev rätt spaka och det var ingen tvekan om att det var dags att lämna dem ifred.

Det var inte alltid vi hittade dem. Vi kunde åka runt i timmar och leta, speja över vattenytan bort mot horisonten. Vi letade efter ryggfenor som var förvillande lika vågorna från långt håll. Böljande vågor som rytmiskt poppade upp i fjärran, eller var det kanske en ryggfena på en delfin som guppade upp och ned? Efter ett tag blev man rätt duktig på att se skillnaden ändå. Speciellt när delfinen valde att göra ett krumsprång högt upp i luften. Då visste vi vart vi skulle styra kosan.

De dagar vi hade turen på vår sida och hittade delfinerna var de nästan alltid lekfulla och sällskapliga. Jag blev speciellt kompis med Orion som var fyra år och fortfarande en ung delfin, nyfiken och lekfull. Jag hade flera nära och speciella möten med honom i och under vattnet. Vi simmade bredvid varandra långa stunder, om och runt, under och över och vi såg in i varandras i ögonen. När jag vinkade till honom vinkade han tillbaka med ena fenan – det var speciellt. Men ögonkontakten är det som stannat kvar.

Det är något väldigt speciellt att se in i en delfins ögon. Blicken är djup, närvarande och utstrålar intelligens. Det är mäktigt. De är stora och det är inte svårt att känna sig ödmjuk inför deras närvaro. Och faktiskt är det så som många säger, att det är något kärleksfullt över mötet med en delfin och det framkallar en lekfullhet i kroppen och sinnet. Det bara är så, man blir glad. I alla fall så blir jag det och vad jag minns, varenda annan människa som var med på båten.

Orion blev också den sista delfinen jag simmade med på den sista turen jag var ute på. Då hade jag åkt ut med en helt annan båt, den lilla segelbåt jag under min vistelse i Key West också hade bott på. Det var ägaren till båten som hade sagt när jag hyrde den att det fick jag göra med villkoret att jag en dag skulle ta honom ut till delfinerna. Jag skulle strax åka hem till Sverige och han hade puffat på mig och menat att nu var det dags att åka ut någon dag. Jag var lite kluven, jag visste ju inte om jag skulle hitta ut till delfinerna. Jag hade ju inte koll på exakt vilken väg kaptenen brukade ta, bara på ett ungefär. Men så en dag bestämde vi att nu testare vi. Det var så klart en het och vindstilla dag och det tog lång tid att komma ut till platsen jag chansade på att flocken skulle befinna sig.

Först var det inte en enda delfin i sikte men så testade jag att knacka på bogen på båten, i otakt skulle man knacka var det någon som hade sagt till mig. Jag ligger längst fram i fören i gassande sol på en segelbåt som guppar väldigt lite, motorn var avstängd.

Så kommer en delfin och jag ser direkt på ryggfenan att det är Orion. Det var så man vi kände igen delfinerna, genom ryggfenan, alla delfiner hade olika ryggfenor, Orion hade ett litet O på sin. Jag blev förbluffad över att det var just han. Kunde han känna av mig där ute till havs? Funkade det att knacka i otakt på bogen? Det lät ju inte klokt. Jag har ingen aning men det var han som kom. Jag gled ner i vattnet och vi simmade lite tillsammans innan han försvann.
Det var sista gången vi sågs.

Jag var ca 24 år när drömmen om att få simma med en delfin väcktes inom mig. Några år senare tog jag sikte på drömmen och reste i väg. Först letade jag efter dem i Costa Rica men hittade inga. Där fick jag tips om att åka till Key West för där skulle det finnas massor. Sagt och gjort, jag åkte dit. Målet var att få simma med en delfin. Det blev istället jobb på en båt där jag fick lära känna en hel flock. Den här upplevelsen betydde och har sedan dess betytt mycket för mig. Dels bekräftade hela upplevelsen av att vara med delfiner och leka med dem att de verkligen är fantastiska djur, att en sorts magi infinner sig i dess närvaro. Men det gav mig något mer och det var en erfarenhet av att en dröm som till en början verkar vara just bara en dröm, nästan omöjlig att förverkliga, faktiskt går att göra till verklighet.   Den här videon hittade jag i kväll på Youtube och den är alltså inte filmad av mig, men den är väldigt fin. 

Det här är post #32 i #Blogg100

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s