Sorgen som följer mina steg hem från jobbet i början på veckan…

Visst är det sorg min kropp och själ känner på måndagarna då barnen lämnat mig för den här veckan och åkt till sin pappa.  

Om en vecka är ordningen återställd. Den själsliga. 
Mina djupaste känslor vänjer sig aldrig. Men jag har accepterat.

Efter fem år har jag funnit någon sorts balans. Balans emellan min längtan, en mammas  djupa drivkraft att alltid finnas för sina barn och att släppa taget i tillit att de har det bra hos sin pappa. Men det handlar egentligen inte om det utan om valet att bli förälder och att själv alltid finnas där.

Accepterat att det är så här det blev. Det är ett faktum att jag inte varje dag får se, prata och röra vid dem. Kärleken och närheten till barnen är ju en av de viktigaste sakerna i föräldraskapet och i ett barns liv. Att känna mina barn. Att de känner sig omhuldade och sedda.

Och hur skall jag kunna läsa vad de känner och möta det om inte jag är i kontakt med mina egna känslor?  Så därför låter jag vemodet komma och gå. Jag smakar på sorgen. Säger “Hej sorgen, ser du vad ledsen jag är. Var varsam med mig.”

Så varje gång de kommer tillbaka känner jag att jag måste fånga in dem igen. Återanknyta. Se dem i ögonen. Vara i närvaro. Vad har ni gjort, hur har ni haft det, hur mår ni? Ångesten när jag bråkar på dem. Kort tid för värdefull att slösas på konflikter. Men ändå. Föräldraskapet kräver tydlighet, jag vet. Och vardagen måste finnas ändå. Trots allt.

Städa rummen, göra läxor, inte dricka mjölkchoklad i tid och otid osv. 

Helst vill jag bara vill sväva runt på moln tillsammans med dem, äta pizza och godis varje dag. Alltid gå på bio och vara vaken sent inpå natten, bara för det är så busigt, mysigt. 

Så. Efter fem år har jag accepterat saknaden. Likväl gör den sig påmind och fyller mitt sinne och varande med sorg, speciellt på måndagar.

Jag samlar vackra minnen. Allt det vi gjorde, allt det vi pratade om. Högläsningen, fotmassagen, förhöret till engelskaprovet som blev rätt kul ändå, flätning av håret innan läggdags, skratten och kramarna.

Jag finner ro i att de på det hela taget har det bra. Att vi då och då sms:ar och pratar i telefon. Att vi syns och kramas och pratar fast det inte är mammas vecka. När ska jag komma runt “mammas- och pappas vecka”. Det är ju alltid “barnens vecka”. Och jag, precis som deras pappa, finns ju alltid här, oavsett vecka. 

Men som sagt jag vänjer mig aldrig vid att vara skild ifrån dem. Men jag har hittat nya vägar som också öppnat upp för ett nytt liv och mer kärlek. Kärlek och närhet, när den finns där känner kanske inte tid och rum, när allt kommer omkring? I alla fall håller den ifrån mamma och pappa i sig en vecka.

Jag går stundom så djupt i mig själv att jag finner tröst i att vi faktiskt lever och är friska. Jag har mött döden flera gånger i mitt liv. Jag vet vad oändlig saknad är. Min far dog precis innan jag föddes. Som jag har längtat efter hans famn. Även med det, ett av mina öden i livet, har jag försonats. Han bor i mitt hjärta. 

Och vi, jag och barnen, och deras pappa har livet. Det är här och det är nu. 

Den insikten bär och lyfter mig, får mig att se och känna i ett annat ljus.  

Det här är post #23 i #Blogg100

2 thoughts on “Sorgen som följer mina steg hem från jobbet i början på veckan…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s