Från teknologistudenter på KTH Kista till flykten från Nordkorea på WIT

De stora frågorna ger sig till känna i min vardag

Ruschar genom dagen för att sedan avsluta i eftertänksamhet och reflektion.

Först pratade jag och min kollega med studenter och företag på Electrum, KTH, Kista maa #Futur Friday.

Där emellan delade och läste jag i sociala medierflöden. 

Hastade vid 13.00 vidare in till Iteas nya lokaler på Holländargata. Packade upp en låda, färdigställde en pitch och frågeunderlag för intervjuer. Därefter var det fika med tack till ansvariga för fenomenalt arbete i och med flytten .

Jag svarade på mail och bokade in möten till måndagen. 

Vidare till WIT – Woman in tech.

Jag stressar till #WIT2015 och inser att jag hinner till det sista föredraget. (Här kan du se streamingen) Det föredrag jag mest av allt vill närvara vid.

Yeonmi Park växte upp i Nordkorea och från scenen berättar hon om sitt liv och hur hon flydde därifrån.

Jag påminns åter om perspektiven.

För tre dagar sedan gjorde jag en referens till just Notdkorea i samband med startskottet av Blank Spot Project som du kan läsa här.

Även i tidigare bloggar har jag reflekterat över den värdegrund vi har i vår del av världen. Min första bloggpost i årets utmaning kan du läsa här, den handlar om Blogg100 och om initiativet som samlar flera hundra bloggare varit möjligt någon annan stans. Sverige har rätt storlek, är en demokrati med en yttrandefrihet som går långt tillbaka i tiden.

Det handlar om demokrati och yttrandefrihet, om Mänskliga rättigheter när Yeonmi Park äntrar scenen. Dess värde blir åter igen så tydlig då hon berättar om dess motsats. Om uppväxten i en land där diktatorn bestämde hur du skulle vara klädd och vilka tankar du skulle tänka. Om hur hennes far kastas i fängelse och hon själv, bara ett litet barn ligger på svältgränsen. Famljen flyr till ina där de förslavas. De vandrar genom Gobiöknen för att ta sig vidare till något bättre. Hon beskriver bandringen med en känsla av att jorden hade övergett henne. Att det bara var stjärnorna som såg dem. Hon säger att det inte går att beskriva.

Till sist når hon och sin mor (pappan är död) en annan värld.

Yeonmi åker tunnelbana och förvånas över hur alla andra i vagnen sitter och tittar i någon apparat i sina händer. Det var fem år sedan och för första gången såg hon en iphone.

När hon kom till västvärlden fick hon lär om allt. När hon hörde talas om mänskliga rättigheter kunde hon inte tro att det var sant. Och djurs rättigheter.

Hon konstaterar att här är himmelriket.

Sedan brister hon i gråt.

Vi i publiken har suttit tysta, nu gråter många av oss också. Hon står på scenen och har svårt att samla sig. Alla ställer sig upp i publiken och applåderar.

Hon har just berättat om den frihet hon upplevde när hon kom till västvärlden. Att det fanns mänskliga rättigheter, djurs rättigheter -“It’s heaven”.

Hon har just berättar om det förtryck och den angivarkultur med kollektiv bestraffning som hon växt upp i. Människor som lever i en kultur där de inte ens vågar drömma och tänka en tanke på något som demokrati och yttrandefrihet, utan rädslan att dödas.

Och det pågår i detta nu.

 

Det här är post #6 i #Blogg100

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s