Förlorar vi vår medmänsklighet är resten inte mycket värt

Det finns en anledning till att FN bildades, och under ordförandeskap av Eleanor Roosevelt skapades den Allmänna förklaringen om De mänskliga rättigheterna. Anledningen var att det fruktansvärda som hade skett, förintelsen av miljontals människor baserad på etnisitet, religion och ursprung under andra världskriget inte skulle upprepas igen. Det var ett vansinnesdåd, en vansinnesideologi som inte skulle få fäste igen. Någonsin.

Våra förfäder förstod genom sina fruktansvärda erfarenheter att mänskligheten, de kulturer och samhällen vi skapar tillsammans, ska vila på en human värdegrund där alla människor är lika värda.

Sverige har ratificerat de mänskliga rättigheterna. Det grundläggande när man signat överrenskommelsen är att staten ser alla människor som lika värda. Det handlar om en värdegrund för människovärde. Staten har en skyldighet att delge sina medborgare denna information, vad de mänskliga rättigheterna handlar om.

Ändå har jag flera gånger senaste tiden varit med om olustiga saker i min vardag som får mig bekymrad.

Jo, jag vet att det blåser rasistiska vindar över Europa, ändå känns det ruskigt när det börjar uppenbara sig och krypa nära i min vardag. Jag talar inte om en incident, utan flera.

Jag tror det är nödvändig att åter börja tala om vad De mänskliga rättigheterna faktiskt handlar om.

Vi måste förstå dem på djupet.

Här nedan är bara två exempel av det jag upplevt senaste åren, exempel bara från de senaste fem dagarna.

I slutet av förra veckan satt jag på bussen på väg till jobbet när en kvinna med hög röst börjar skrika att hon inte skulle gå av förens busschauffören hade bett om ursäkt.
I ögonvrån hade jag diffust sett att han puttade ut henne när hon skulle gå in genom dörrarna på mitten av bussen. (Där man alltså inte får gå in).
“Du puttar inte mig” sa kvinnan högt så alla i bussen hörde. Hon stod rakryggad kvar medan busschauffören, nu när alla tittade, istället liksom böjde sig över henne och uppmanade henne att gå ut.
Hon upprepade sina ord om och om igen tills två av oss bröt in och sa till honom att be henne om ursäkt.
Det gjorde han inte.
Kvinnans kompis som stod ute på gatan såg uppgiven ut och ropade på henne att de skulle gå. Hon envisades dock med att stå kvar en stund till och upprepade att hon ville ha en ursäkt och att hon inte accepterade att bli puttad. Plötsligen vek både kvinnan och busschauffören av åt var sitt håll.

Kvinnan såg ut att ha latinamerikanskt påbrå, hennes vän somaliskt. Utan att veta, undrade jag för mig själv om detta hade något med situationen att göra. Om de blev behandlade respektlöst för att de inte var ljusa och var blonda?

I dag sitter jag på T-banan när en tiggande kvinna kommer längs gången. Från andra hållet dyker det upp en annan kvinna och ställer sig och skriker på den tiggande kvinnan. Hon är aggressiv och skriker att hon ska ge sig av och gastar något om att hon själv inte får sälja Situation Stockholm.

En ung kvinna som sitter snett emot mig tar den tiggande kvinnan i försvar och försöker få tyst på den skrikande kvinnan, men hon låter sig inte hållas utan fortsätter sin attack. Då ryter jag högt och tydligt “Det inte är hennes fel att du inte får sälja Situation Stockholm! Sluta hotas.” Varpå den skrikande kvinnan vänder och går. Hon ropar att hon minsann inte hotat någon. “Jo, det gjorde du!”, ryter jag tillbaka.

Jag blir bara så trött! Och arg.

Jag ser sånt här i vardagen.

Jag blir perplex. Häpen.

Jag dyker verkligen inte in i konflikter bara för att. Båda de här incidenterna utspelade sig 2 meter respektive 30 centimeter ifrån mig. Precis där jag befann mig.

Det är så beklämmande att se dessa offentliga övergrepp, spott och spe att jag måste säga ifrån.
Det känns angeläget att inte låta dem passera som om det vore normalt.

Den tiggande kvinnan vände sig mot mig och kunde inte nog tacka mig och den andra unga kvinnan som satt snett emot för att vi sagt ifrån. Hon tog min hand om och om igen, tackade och kysste den. Jag tog hennes hand och pussade tillbaka.

Det är besvärligt med människors utsatthet när fattigdom i alla bemärkelser kryper tätt inpå och känslan av maktlöshet sänker sig som ett töcken över situationen. När det inte går att förtränga eller vifta bort. Det skaver som fasen inombords. Hos alla tror jag.
Men inte ett dugg blir bättre och hjälps av att odla den skavande känslan med förakt och hat. Inte nånting.

Och jag tror ingenting blir bättre av att vi sitter tysta och ser på när andra gör det. Det blir ett sorts tyst medgivande till det som sker.

Det är uppenbart att inte alla människor förmår förstå och agera utifrån allas lika världs, att de tar sig friheten att kränka andra människor, hota och bufflar på offentligt. Därför tror jag att vi som förstår innebörds av värdegrunden i mänskliga rättigheter  behöver ta ton som ett alternativ och visa vägen. Det behövs en annan kraft i sådana här situationer som talar ur respekt och för människors lika värde.

Nej, jag gör verkligen inte allt rätt och jag är långt ifrån felfri. Men detta har gnagt i mig eftersom jag ser det mer och mer i min vardag och undrar om det är fler som upplever en ökning av det här beteendet i vårt gemensamma offentliga rum, på gator och torg? Hur gör ni?

Om de mänskliga rättigheterna kan du läsa här.

Och här är en länkt till en annan text jag skrev precis innan Decemberövrenskommelsen: Mänskliga rättigheter är en sorts civiliserad värdegrund. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s