Att leva som en huvudfoting. Eller inte.

Det kallas för huvudfotingar. De där teckninagarna barnen ritar när de är små. Bilder på gubbar och gummor som har huvuden, ben och armar men som är utan kropp.
Huvudfoting

De flesta av oss är huvudfotingar. Det var en klok kvinna som sa det i ett samtal vi hade för några år sedan. En huvudfoting. En beskrivning av oss människor som tänkande varelser i livet istället för kännande. Att vi tänker ut hur saker ska vara utan att lyssna på våra hjärtan och magkänslan.

Vi talade om att vi lever i en intellektualiserad värld styrd av tanken.

Tanken i all ära men känslan då?

Adderar vi hjärtat och magkänslan händer något i våra liv.

Så jag bestämde mig för att någon huvudfoting skulle jag inte fortsätta att vara eftersom livet ville mer. Ni vet, jag fick den där känslan inombords att livet pockar på för att du ska växa.
Du måste gå åt ett visst håll, bryta vissa vanor och beteenden för att öppna dörrar inombords som gör att du kommer vidare till nästa plattform i ditt liv.

Den gången var det att låta huvudfotingen få en kropp. Ett hjärta, en själ och en magkänsla.

Att lyssna till känslan av en situation och i möten med människor var till en början en ovanlig resa. Jag var ju tränad att tänka tankar om hur personer och situationer var.

En känsla, vad är det?

Det kändes till en början faktiskt väldigt sårbart.

Men så sakteliga började min kompass i magen växa sig starkare. Efter trial and error började jag få lite kläm på vad som kändes bra och vad som faktiskt inte kändes så himla bra.

Känslan av något talade om något för mig som jag faktiskt kunde lyssna på och lita till.

Ju äldre jag blir desto mer lyssnar jag till min magkänsla. Den är en kompass för vilket håll jag ska gå åt och för de val jag gör i min vardag. En vardag som för övrigt är fullt av val – hela tiden.

Jag gör det så enkelt för mig själv som möjligt genom att ställa några frågor:

– Vart är jag på väg? Är jag helt säker på att jag har rätt feeling för mitt mål emot vilket jag strävar?

– När jag möter människor och situationer – hur känns det i mig? Eller ännu hellre känns den här vägen bra eller är den andra bättre? Lyckan är att stå i situationer när valen handlar om välja mellan massor av bra saker.

Magkänslan är en sorts livets kompass i mitt liv. En pekare mot vad jag ger mig in i där jag har möjlighet att välja.

Det är bara jag som vet om det är bra för mig. Och det är bara jag som kan ta ansvar för att lyssna i närvaro till det som är.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s