Min prins och min prinsessa – lika vackra sårbara och starka värda att hyllas

Det kommer upp ibland.
Frågan varför tjejer får göra ditten och datten ensamma, speciellt bara för dem bara för att de är tjejer. Varför det bara finns en internationella flickdagen och inte en internationella pojkdagen.

Jag och barnens pappa relaterar till våra barn som människor i första hand.

Jag är medveten om stereotyper och normer och mitt förhållningssätt gentemot barnen (och faktiskt kanske de flesta människor) i möten och samtal är att vi är människor. Det viktiga för mig är att barnen ska ha tillgång till sin egen kraft, sina tårar och sårbarhet och sin nyfikenhet. Alla har rätt att vara autonoma och att kunna välja. Rätten att sätta sina gränser. Få ta plats men också vara i fred.

Jag gör fel många gånger, går på autopilot och projicerar tjej-grejer på dottern och kill-grejer på sonen. Balansgången mellan att de ska få vara hela och att de ska känna att de också kan och får integrera sig i en grupp och ett sammanhang i samhället finns där hela tiden. Grupper och sammanhang som ibland är helt genusneutrala och andra gånger styrs av normer.

Jag har på min resa som förälder till en pojke och en flicka känt att det är så mycket som är så mycket bättre nu än när jag var liten. Pojkar går i rosa, de är mer i kontakt med sina känslor och flickor tar för sig och är självklara bara i sig själva. Och mycket annat så klart.

Men det finns en skarv här som jag tycker är svår. Och den handlar om övergången mellan barnens värld och vuxenvärlden.

Jag upplever en brytpunkt i generation och kultur. Vi i det svenska samhället har jobba med genus och normer och kommit en bit på vägen. Våra små börjar i allt högre grad internalisera en jämlik förståelse av varandra där kön är sekundärt. Att vara jämlik är normen. Och allt mer ju lägre ner i åldrarna man kommer.

Det arbetet och det synsättet som våra barn, nu allt högre upp i åldrarna, tar för givet får inte dränkas i vuxenvärldens kamp mot orättvisor som fanns men inte finns hos nästa generations barn. Förstår ni, det finns två parallella världar här. (Naturligtvis ännu fler, men just i mitt exempel)

Jag har så svårt att motivera för mina barn, utifrån deras värld varför det bara ska finnas en internationella flickdagen. En värld som består av hem, skola och aktiviteter där det mesta strävar åt jämlikhet. Det vet barnen, det är vad de lär sig, förstår och tycker är det normala.

Jag måste förklara för dem hur det har varit och ge ett vuxen-perspektiv och ett historiskt perspektiv. Och när jag ger den bilden undrar jag alltid vad jag planterar i deras unga sinnen.

I morse pratade vi om flickor som inte får gå i skolan. Om länder där kvinnorna inte har bestämmanderätt och inte för rösta. Där mannen bestämmer över kvinnan. Det är ju sådant som pågår nu. Men vi talade också om alla män som lever i en kultur där de enligt normen ska bestämma över kvinnor. Hur kul är det egentligen? Och alla dessa pojkar som rekryteras till att bli barnsoldater. Om att det är oftast pojkar Som måste vara hårda och tuffa och som puschas in att lära sig kriga.

I går var det tydligen mansdagen. Det finns även en internationella kvinnodagen. Och internationella flickdagen. Jag önskar så att det fanns en internationella pojkdagen

Jag tror generationerna ser lite olika på betydelsen firandet av sådana här nternationella dagar. Det handlar om att hylla någon så varför hyllar vi inte också pojkarna.
Med all respekt för varifrån dagarna springer, dess historiska framväxt så jag gillar verkligen barnens kontext och förståelse av dem

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s