En sinnlig resa genom tid och rum

I 3,5 timme skulle jag sitta där på 15:e rad. Efter 30 minuter var jag beredd att ge upp, smita ut och åka hem. Jag förstod ju inte vad det handlade om. Publiken Jag insåg snabbt mitt misstag. 
Att jag inte hade läst igenom handlingen innan jag gick dit. Det tog mig dessutom tio minuter efter det att föreställningen börjat tills jag såg att allt var textat på en skylt ovanför scenen. Men det var så dags då. Jag hade ju missat själva starten.
 (Nu tror du att det borde varit lätt att se den där skylten ovanför scenen men nej, den gick mig helt förbi. Kläder, skådespel och sång fångade mitt intresse, det var där min blick fastnade). Orkesterdiket Jag satt kvar.
Jag erkänner utan omsvep att den där första akten var en utmaning. Jag förstod ju inte vad det handlade om så jag lyssnade till musiken, tonerna, fiolerna och sången. En för mig främmande sång men vacker.  Själva konstformen i sig –  att blanda teater och sång är inte helt nytt eftersom jag är utbildad på Balettakadedmiens  musikalartist-linjen i Göteborg. Opera däremot kan jag ingenting om. Eller “kunde” skulle jag väl kunna säga nu för idag kan jag lite mer om än pyttelite. Italienska sjöng de på… ett vackert operaspråk. Scenkläderna var också väldigt vackra.
Jag hade gärna gjort en intervju med koreograf, scenograf och regissör för att få reda på hur de tänkt i skapandeprocessen, men det får bli en annan gång. Här kan man hur som helst läsa lite mer om föreställningen och de som jobbar med den.

När det äntligen blev paus efter ca 1,5 timma träffade jag mitt sällskap (som under föreställningen satt på andra bänkrader och platser) och jag erkände direkt. – Jag vet ju inte vad den här operan handlar om, kan någon berätta?” Gud så skönt att jag vågade fråga  – för det gjorde hela skillnaden. Carin och jag Mitridate skrevs i början av 1700-talet av Mozart som då bara var fjorton år gammal. Helt otroligt. Att en pojkes verk fångar människor så över tidsepok efter tidsepok. Vi stod där i slottsträdgården sippade på ett glas rosé och  småpratade om både pjäsen och Mozarts uppväxt. Jag fick veta att han och hans syster var hårt drillade av sin far och att den här pjäsen – Mitridate ur ett djupare perspektiv förmodligen var en uppgörelse med fadern.

Andra akten var något helt annat.
Nu visste jag så mycket mer om både vad jag hörde och såg. En opera skriven av ett ungt geni för över 300 år sedan.  
Den mest insatta kvinnan i mitt sällskap (Carin Balfe-Arbam) berättade att hon talat med ensemblen tidigare och att de faktiskt kunnat se i replikerna att Mozart bara var ett barn när han skrev den. 
Nog för att kärlek, hjärta och smärta som är huvudtemat i föreställningen också gäller vuxenvärlden, men här fanns tydligen också repliker och delar som var så naiva att man förstod att det var ett barns tankar och språk. Det var dock inget jag lade märke till som åskådare i publiken Som sagt andra akten gick mycket snabbare än den första. Ibland kollade jag texten men jag tyckte det var lite jobbigt. Skönare att bara vila ögonen på skådespelarna och lyssna till musiken och sången…

Tredje och sista akten var en fröjd.
Jag fångades av musiken och de magnifika scenkläderna och jag kunde strunta helt i skylten som textade ovanför scenen. Och detta att föreställningen hade en queer-touch så där mitt i Pride-veckan! 
De unga männen i två av huvudrollerna var kastrater som det kallas. På 1700-talet spelades dessa roller av unga män som i tidig ålder kasterats för att kunna sjunga så ljust som möjligt. I den här föreställningen spelades de av två kvinnor.  Och så de maskulina manliga statisterna som i olika poser äntrade scenen med kraft i lårhöga stövlar och kjol! Oerhört coola och effektfulla kontraster. I en opera. Carin i salongen Efteråt landade vi på MC Donalds, åt några friterade kycklingar och fortsatte prata. Kontrasten i det!

När jag väl kom hem till en tyst lägenhet så när som på några kurrande katter och skulle gå och lägga mig hörde jag stråkarna för mitt inre. Fiolerna från orkesterdiket. Inom mig höll jag mig kvar i en kväll långt ifrån 2000-talets mediebrus.

En kväll fylld av historia, musik och samtal, som började utmanande. Bara envishet fick mig att sitta kvar den där första dryga timmen, men som slutade i att jag öppnat dörren till något nytt. Något som var väldigt främmande men som ändå, när jag gav det en chans rörde vid mina sinnen in i drömmen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s