Ändå har jag aldrig tvekat mellan mörker eller ljus

Jag funderar ofta på var gränsen går för vad jag håller helt privat när jag kommunicerar. En gräns jag måste ha. Samtidigt är det skönt med sociala medier, att de är mer personliga än andra medier tidigare varit. Det finns utrymme för mer variation i uttryck för människor. Jag vill inte gå in i detaljer men det senaste ett och ett halvt året har varit tufft. Stora omvälvande saker har skakat om min tillvaro. Först en, och när den processen var över dröjde bara några månader så kom nästa utmaning. När den var över fick jag ett nytt tungt besked att bära och bearbeta. Det är livet. Så är livet. Vi får alla våra utmaningar. Men idag måste jag bara säga det, att det är så det varit. Det har varit tungt. Och nu vill jag ha lugn, lycka och värme en stund. Och den finns där. Mitt i allt det svåra som skett har vännerna klivit fram, en efter en. Det är den vackraste gåvan. Känslan av att ha vänner att tala med när saker är svårt är den finaste. Och viktigt är att genom kriser växer man. Jag har fått nya perspektiv. Och mest av allt börjat lyssna ännu mer inåt. För det är vad jag kan göra. Och sätta mina gränser. För det är bara jag som vet vart de går. Allt det andra, runt omkring kan jag inget göra åt. Andra sätter sina gränser. Och vissa saker har inte ens med gränser att göra utan tycks bara drabba en utan att det till synes har något med mig och mina val att göra alls. Ödet kanske. En del av livet. Det berör och tynger ändå för jag bryr mig om och älskar. Jag vill aldrig bli cynisk. Alla måste göra sina val. Även om det smärtar. Jag väljer lugn inombords, trygghet, vänskap och kärlek.

I den långa vinterns spår trampar frusna blommor med. Och DÄR ensamheten går biter kylan alltid mer. Ändå har jag aldrig tvekat mellan mörker eller ljus. För när månens skära bleknat, har alltid pekat, åt ditt håll. Och från mitt håll, kan vi nå varandra. I den stora sorgens famn, finns små ögonblick av skratt. Så som stjärnor tittar fram, ut ur evighetens natt. Och likt solens första strålar,  flyger svalorna till skyn, för att binda sköra trådar, tvinnar trådar till en tross mellan oss, så vi når varandra.
I den stora sorgens famn

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s