Bland gravstenar, död och fågelsång – en rapport från kyrkbacken vid Djurö Kyrka

Djurö kyrka
Detta är verkligen en kontrast till vad jag gör i vanliga fall. En skön kontrast. Att under några dagar i sommar jobba extra som kyrkvaktmästare vid Djurö kyrka på Värmdö. Det är en helt annan upplevelse jämfört med att sitta framför en dator, stå i en radiostudio eller vara ute och intervjua människor.

Att jobba som kyrkvaktmästare är ett jobb jag trillade på av en tillfällighet. När mitt uppdrag som kommunikationsansvarig på Motorverkstan Bistro & bar, som bara ligger ett stenkast från kyrkan var slutfört pratade jag med Prästen i kyrkan. Hon berättade att de egentligen hade behövt mer personal över sommaren och eftersom jag kände att jag ville vara kvar ute i skärgården frågade jag om inte jag fick jobba.

Det finns 1 tjänst som kyrkvaktmästare i Värmdö kyrka. Under sommaren är vi dock fler som jobbar och det finns en hel del att göra på en kyrkogård. Fast jag måste dirket säga att det inte känns som att arbeta på en “kyrkogård” i den bemärkelse som man som besökare tänker och relaterar till en kyrkogård. Ofta är vi ju på den här platsen av anledningar som gör djupa avtryck i våra liv och som många gånger förknippas med sorg och död.

Det är en vacker arbetsplats som bjuder frisk luft och fågelkvitter.
Det finns ett lugn här.
Blommor vid vägrenen

Djurö kyrka är från slutet av 1600-talet och ligger precis vid havet. Mycket av arbetet så här års sker utomhus. Och det har faktiskt varit vacker väder tre av de fyra dagar jag varit här. Skärgården har tydligen fler soltimmar än Stockholm city i och med att vindarna från havet luckrar upp molnen på något vis, som jag förstått det.

Jag på en motorgräsklippareJobbet är i stora delar fysiskt.
Igår arbetade jag med kroppen från morgonen till dagens slut. Gräset runt gravstenarna skulle klippas med en handgräsklippare. I 6 timmar klippte jag. I och för sig med en motordriven klippare, men ändå. Och så hade jag råkat stänga av motorn de första två timmarna utan att märka det… I förrgår rensade vi ogräs i grusgångarna som löper längs hela kyrkogården.

Kroppen känner att den lever om jag säger så.

Det är också intressant att se hur saker administreras kring det som händer i kyrkan och på kyrkogården. Hur urnan med aska levereras märkt med födelsenummer som matchas med blanketter från skatteverket. Och visst får jag höra historier om när det blivit fel. Som när personnumret på en kista som stod i en kyrka inte matchade det prästen hade i sina egna papper.
Det var en skröna som mannen från begravningsbyrån berättade dagen jag fick närvara vid en begravning.

Det var annorlunda att delta lite i bakgrunden, att inte vara direkt delaktig i sorgen men ändå vara med på begravningen. Jag kände stor respekt för den avlidne och dennes nära och kära. Det var mycket fint, enkelt och avskalat men också gripande. Mot slutet föll en tår föll nedför min kind, något som inte är ovanligt berättade Patrik efteråt. Svårt att aldrig någonsin bli berörd i ett sådant här jobb.

Det är många tankar som tänkts när jag går här och klipper gräs eller dammar tavlor och kyrkbänkarna inne i kyrkan. En annan lunk jämfört med Stockholms storstadspuls. Tid att stanna i tanken. Vissa saker får ta tid.

När det är kaffepaus eller lunch plockar jag fram mobilen och kollar vad som skett i den digitala världen, snackar lite med någon via en digital kanal, googlar och läser uppdateringar. Eller så lyssnar jag ikapp intressanta dokumentärer och nyhetsprogram i SR-appen när jag sitter på motorgräsklipparen. Kan inte släppa helt. Men det funkar ju. Idag lyssnade jag på Jasons Diakités sommar i P1 som jag inte hunnit med att lyssna på och så på Ärkebiskop Antje Akelén. Jag hann även med att lyssna på ett par program från Medierna som jag inte hade hört tidigare. Tiden går rätt fort. Det är först när man kommer ner till huset precis invid vattnet där vi fikar och alla maskiner står, som jag blir medveten om att kroppen varit i ständig rörelse i flera timmar. Att den är lite mör och att solen strålat på mina kinder så de är alldeles varma och lätt röda. Jag och Patrik som är ordinarie kyrkvaktmästare tar en kaffe på seneftermiddagen, vi pratar om livet. Jag ser på hans fantastiska målningar och han visar en dikt han skrev en gång till en vän som tog livet av sig. Sedan reser vi oss och går till strandkanten och slår lite gräs. Då måste man ha skyddsglasögon på sig för gräset yr och sätter sig fast på kroppen. Bra träning för biceps tänker jag när jag blir alldeles trött i armarna och kör på lite till.

Med intressanta roddar i lurarna

Dödgrävare hette det förr. Patrik berättade att när han först började arbeta som kyrkvaktmästare för så där 30 år sedan fick personalen själva åka och hämta personen som avlidit. Så är det inte i dag. Det känns som en syssla jag gärna slipper.

Det finns något respektfullt i känslan här. Även om vi inte går runt och är gravallvarliga hela tiden.

Nej, det finns något annat som jag tror de som väljer att jobba på en kyrkogård söker och vill uppleva. Om det så är heltid, en sommar eller bara några timmar här och där som jag.
Det ligger i kontrasten till allting annat, men finns i allt det andra.

Utsikt under lunchen vid Djurö kyrka i Stockholms skärgård

Bryggan vid Djurö kyrka Värmdö

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s