Att vara människa – förnimmelsen av något större

Jag ser på livet och hela existensen utifrån olika nivåer. En väldigt basal nivå där vi identifierar varandra som kroppar och där drivkraften är överlevnad och fortplantning.
Sedan kommer flera olika nivåer för att till slut nå den spirituella nivån, en form av att vara människa bortom det vi med våra fysiska ögon kan se.
Jag föreställer mig något som är människan bortom det köttsliga, något mer än de kroppar som separerar oss från varandra.
På den här nivån är vi alla ett. Vi hänger liksom ihop. Vi lever i samma tidsrymd, andas samma luft och vi gör saker tillsammans med utgångspunkt från samma grundläggande villkor; att vi föds ensamma och att vi också kommer dö ensamma.
Den här nivån går att liknas med luften vi andas, något som finns men inte syns för blotta ögat. Men när vinden sveper genom träden kan vi plötsligt se den. På liknande sätt sveper de osynliga aspekterna av att vara människa genom våra kroppar.
Att identifiera sig bara med den fysiska delen av sig själv begränsar. Att inkludera även den osynliga öppnar upp till en större värld.
.

Min höst börjar med det ena spännande mötet efter det andra

Nya människor korsar min väg, personer och sammanhang som har något nytt att tillföra. Som öppnar nya tankar och vägar.
Det får mig att tänka på hur vi kuturellt ser på utveckling av våra relationer och vår omgivning. Personligen är jag ganska öppen för att relationer kommer och går, i både vänskap och yrkesrelationer. Speciellt när våra nätverk expanderat på det sätt som det gjort med sociala medier. Vi kan följa varandras liv även om vi inte alltid ses i det fysiska rummet, och vi kan kan följa ganska många människor på det här sättet. Betydligt fler än innan sociala medier fanns och det är människor som är både nära en och en bit i från, vissa har vi kanske aldrig ens träffat i samma rum.
Bara för att man inte umgås på ett tag betyder det inte att man förlorat kontakten. Livets vägar förgrenar sig olika för oss alla vilket gör att de personer man i vissa perioder har nära och träffar intensivt, i andra skeden förflyttar sig en bit ifrån.
Sådant är jag okej med, jag känner en slags tillit till att det blir som det ska om man följer sin inre kompass. Och jag tillåter andra att göra det samma.
Hur tänker du?

If you follow your passion it´s hard to go wrong

The tricky part is to find the passion within. But I believe it is always there some were deep inside. To me only the thought and vision can tell me if it´s a passion of mine or not. If it´s something that makes me lighten up and feel enthusiastic, hungry for more and eager to go out and about to make it real, that´s a sign. The next part is to keep moving towards that vision and the path ahead have ups and downs, are more or less easy. But keeping my eyes on the picture in my mind, the vision, brings back all the energy even in the toughest times.

I sommar gjorde vi All Inclusive – här är en kort sammanfattning

Åh, har du bokat All inclusive, så skönt!

– Ja, det ska bli så himla skönt att slippa laga mat, bädda och städa utan bara få vara ledig och hänga med barnen.

En vecka på Kallithea Suwing resort i Rhodos, ett stort hotellkomplex med studios i olika storlek och med olika utsikt. Vi fick ett helt okej rum varifrån vi kunde se havet från både entrén och uteplatsen på baksidan, och som låg nära pool och resturang.

Det vi tar med oss hem från veckan i Rhodos är lugnet, vi har verkligen varvat ned. Bara en sådan sak är värt mycket då vi till vardags bor mitt på Södermalm och lever ett intensivt storstadsliv.

Stället erbjuder en mängd aktiviteter både för barn, tonåringar och vuxna. Jag var den i familjen som nyttjade flest erbjudanden genom att använda anläggningens gym dagligen och gå på olika pass. Spring-maskinen och yogapassen blev mina favoriter.

2017-07-24 10.45.59-2.jpg

Barnen kollade in lite aktiviteter men vi kunde konstatera att det som erbjuds i huvudsak är för lite mindre barn, mina är 11 och 12 (tolvåringen åkte på vuxen biljett) och har passerat tiden då ansiktsmålning, flätning av hår, småstjärnor, skattjakt och liknande är superkul. Men för barn mellan 5 – 11 är det alldeles perfekt.
När vi en kväll mot slutet av veckan råkade gå förbi utebion blev vi upprymda och taggade, tills något utav barnen meddelade att det var en film vi redan sett. Vi testade tennis en dag, kul, och så var barnen med på någon sorts vattenlek på uppmaning av en av ledarna som råkade gå förbi oss. Sånt gillas, ledare som peppar och drar med sig barnen på ett schysst sätt. Själv testade jag vattengympa vid ett tillfälle, inte riktigt min grej men det är alltid kul att ha provat.

Ena barnet träffade i mitten på veckan ett annat barn i samma ålder. De hade kul tillsammans och spenderade många långa timmar med att fånga Pokemons runt om på området. Antar att de lärde känna platsen bäst av alla. En fullträff. Barnets familj, mamma, pappa och tre barn åker hit varje år och stannar två veckor men väljer inte All inclusive. En resa som denna går att lägga upp på flera olika sätt och det är bra att fundera innan, sätta sig in i vilka alternativ som finns, väga lite för och emot. Vad står högst på listan att göra under semestern? och sedan räkna lite på det.

Så vad gjorde vi förutom att testa några aktiviteter och gå på gym? I princip inget annat än att slappa. Vi hängde i och vid polen, låg och pratade på rummet mellan solningarna (vi kunde inte vara ute i solen mer än max en timme stöten innan vi tyckte det blev för varmt, det var 27-30 grader hela veckan.)

Efter att poolen städats, när skymningen tänt stjärnorna på himlen tog vi ett kvällsdopp i smyg, i poolen längst bort där ingen kunde se oss. Busigt och mysigt. Där flöt vi runt och tittade upp mot den stora rymden och pratade om allt mellan himmel och jord.

20294416_10154950998968995_7879193259619918232_n.jpg

Vid havet badade vi en gång vilket inte är likt oss. Vi är havsmänniskor men stranden var stenig, i och för sig jättefin men vi föredrar mjuka varma sandstränder. Där var det också, precis som vid poolerna på området, en hel del människor i solstolar som stod uppställda i tre rader. Inget fel i det, stämningen var fridfull och lugnt. Människor verkade verkligen slappna av. En skön lugn stämning är viktigt vid en sådan här resa och det var det verkligen.

För mig som ensamstående resandes med mina två arn var det en fiffilurig upplevelse att upptäcka att jag var i princip den enda ensamstående föräldern. I alla fall verkade det så? Jag gick ju inte runt och räknade men jämfört med andra platser jag varit på så umgicks man inte spontant över familjegränserna och småpratade med varandra.

Jag pratade i princip inte med någon annan vuxen gäst på hela veckan. Jo, en gång när vi simmade längder i polen och behövde passera en mamma och hennes dotter kommenterade mamman att “här kommer motionssimmarna igen” och då skrattade vi. Och så någon kommentar vid buffén, men inte mer än så. Och faktiskt, det var helt okej, till och med skönt.

Min ytliga analys är att en semester på ett ställe som detta är en semester där kärnfamiljen äntligen har tid att slappna av. Alla arrangemang för barnen ger ju föräldrarna tid att vila och umgås med varandra. Det är ju sådant jag har tid för varannan vecka som ensamstående med delad vårdnad.

Det var riktigt fint att följa med strömmen, smälta in och bara softa. Jag lyssnade på podcasts, låg i en solstol under ett parasoll och såg en presskonferens från en regering i kris, delade lite uppdateringar i sociala medier och började läsa Per Ander Fogelströms bok Minns du den stad, som vi nu har som kvällsläsning här hemma.

Tiden med barnen, bara vi. Inget annat som drog (förutom wi-fi) var det bästa.

Att inte behöva göra det vardagliga; laga mat, städa, plocka och tvätta var skönt.

Maten som serverades var bra och intogs i den så kallade Buffén alla dagar. Där fanns mycket att välja på, allt ifrån amerikansk frukost med ägg, bacon och pannkakor till yogurt, fil, keso och nyttig müsli, smörgåsar med skinka, ost och grönsaker och så massa sött. I vårt All inclusive-paket ingick fem luncher och fem middagar från Buffén på teman som medelhav, grekiskt, tex-mex och italienskt. Utöver dessa serverades två luncher och två middagar i den lite finare Ala carte restaurangen där vi vid sista middagen valde att go all in med förrätt, varmrätt och dessert. We hade a nice time och kände oss lyxiga!

2017-07-27 20.30.24

Vad gällde alla mellanmål som ingår i All inclusive så var de toppen i barnens ögon och mun: fri glass, dricka, slush och toast mm. hela dagarna. Personligen tyckte jag att det var rätt tomma kalorier förutom frukten. Jag hade gärna ätit något mer hälsosamt emellan. Vad gäller dryck hade jag gärna sett en möjlighet att välja bort alkoholen till reducerat pris. Nu tog jag ett glas vi till middagen men bara för att det ingick fri dryck.

Min familj på ett barn, två vuxna varav den ena en tolvåring som äter som ett barn och jag själv som försöker hålla en lagom kost och som tog ett glas vin till maten på kvällen tillhör nog de familjer som inte nyttjar All inclusive till bredden. Frågan är om man inte borde höja gränsen till att barnen ska ha passerat i alla fall 13 år för att räknas som vuxen?

Vi gjorde två kortare turer till Rhodos stad där vi köpte en nya Samsung telefon, lite kläder och så tittade vi hastigt in i The Old town.  Jag hade gärna gått runt där lite längre om jag varit själv. Nåväl, nu har vi i alla fall sett den gamla staden och det var skönt med miljöombyte.
2017-07-26 19.04.23.jpg

Till just den här platsen och Kallithea, Sunwing kan man alltså åka utan att välja All inclusive, vilket är något jag rekommenderar familjer som tycker om att göra saker och som har lite äldre barn. Då kan man enkelt ta en buss ut på ön, alt. hyra bil och titta på andra platser, äta ute på lokala restauranger och hitta på lite vad man vill.

Jo, vi är nöjda med vår semester, absolut. Personalen på Ving var jättetrevliga, alla utom de som gick på högersidan på planet på väg hem. De var rent ut sagt riktigt otrevliga vilket vi på flera rader var överens om. Men vad tusan, everyone can have a bad day. Så.

Åk hit. All inclusive rekommenderas varmt till familjer med barn från 0 – 11 år, en mer skräddarsydd vistelse för familjer med äldre barn.

2017-07-26 15.13.06-2.jpg

Sammanfattande reflektion en månad efter min resa i Kurdistan

En av de första sakerna som slog mig när jag kom till Kurdistan var männens ton.

Fördomsfullt hade jag föreställt mig Irakiska/kurdiska män som burdusa, starkt patriarkala och hårda, med sitt svarta hår och svarta mustasch.

Därför reagerade jag ganska direkt på att tonen i rösten var mild och varm, att de omfamnade fint och pussade på kind. Att det fanns ögonkontakt – kontakt- mellan familjemedlemmar, släkt, grannar och mellan människor i allmänhet.

Kulturen i Kurdistan gjorde ett djupt avtryck i mig.

Så här i efterhand har jag funderat på varifrån jag fått den bild jag hade initialt.

Jag har landat i att den är från TV och nyheter, rapporter om de kriser och katastrofer det oftare rapporteras om från mellanöstern, än fred, kärlek och familjära situationer.

Inte konstigt att tonen är uppriven, förtvivlad och arg när hus blivit bombade och annat. Men allt det andra…

Att resa in i vardagens liv till platser och människor i länder jag inte vet så mycket om är en sådan gåva.

Jag reste till Kurdistan i juni, en resa som på så många sätt gjorde djupt intryck och avtryck. Och jag tror att själen stannade kvar där, fast jag kom tillbaka till Sverige, fast jag åkte till Almedalen…

Kanske först nu, nästan en månad senare har jag processat intryck genom att prata med mina vänner om det jag upplevde och kan landa med mig själv i mina nya erfarenheter.

Något av det absolut starkaste jag tar med mig från Kurdistan är den kärleksfulla och omhuldande kulturen. Trots att jag rest mycket har jag aldrig upplevt något liknande. Kanske för att jag var en av familjen jag besökte och inte på något sätt en turist. Jag räknades som familj.

Jag såg och upplevde på ett så nära sätt relationerna mellan människorna och hur betydelsefulla de är. Jag såg att det inte bara gällde familj och släkt utan också människor sins emellan i själva samhället.

Min upplevelse var att relationerna och omtanken om varandra är kittet i allt och navet i den kurdiska kulturen. Jag sa till mamman i familjen:
– Du måste känt dig fruktansvärt ensam när du kom till Sverige?
Hon svarade att jo, det var otroligt tyst, människor pratade inte med varandra på bussarna…

Det här paret är hjältar för mig. När vi åkte genom bergen tänkte jag för mig själv att de är sanna rebeller i livets oförutsägbara tillvaro. Pappan är före detta Peschmerga soldat och levde i bergen i sju år under kriget mellan Iran och Irak.

Han pekade ut högkvarteren, Saddam Husseins sommarhus och var hans bästa vän hade dödats av en missil när han red på en åsna.
– Där till vänster, sa han, gömde vi oss men under något som kallas för “Peschmerga nätter”, de ruskigaste, regnigaste och svåraste nätterna, attackerade vi. För fienden var terrängen okänd och när ovädret slog till höll de sig stilla och försökte gömma sig, Peschmerga känner bergen och stigarna innan och utan.

Själv trampade han till slut på en mina och blev mycket svårt skadad. Han kom till Sverige som 21 åring och fick vård. Han är otroligt tacksam för det Sverige har gett honom. Sedan kom hans blivande fru hit och de fick fyra underbart härliga fina barn.

När jag frågade mamman hur de hela tiden vågar åka tillbaka till Slemani i Kurdistan med IS i vissa delar av området bara 20 min bort och säkerhetskontroller var femte kilometer började hon berätta om sin barndom, om Saddam Husseins krig och dödande av Kurder. Hur hennes mamma sprang ut och försökte gömma och skydda sina lekande barn när militärplanen flög över staden, i hopp om att bomberna inte skulle falla just där de gömt sig.

Allt handlar om perspektiv. Vad vi är vana vid, var vi har våra rötter, men också hur vi väljer att gå vidare, vilka möjligheter vi ser och tar.

Jag reste i Kurdistan med två människor som har lyckats ta sig igenom och överlevt krig, vars armé befunnit sig i närkamp med IS de senaste åren.

De har börjat om i ett nytt land, jobbar och har bildat en underbar familj. Då och då åker de tillbaka till släkt och vänner och hälsar på. Många gånger har de bjudit ner mig att se den värld som är deras ursprung. Den här gången tackade jag ja.

Snart ses vi hemma igen. Och det är det underfundiga. Att ha varit så långt bort i ett sådant annorlunda land, miljö och kultur men genom vår vänskap fortfarande ha allt kvar, här hemma.

Här kan du kommentera och läsa kommentarerna till inlägget som ursprungligen publicerades på min Facebook.